Idrotten bidrar till Dalarnas utveckling

JanSundqvist-montage-webtop

Dalarna står – liksom de flesta andra län i Sverige – inför en massiv utmaning. Under de kommande femton åren kommer inrikes födda i arbetsför ålder att minska med över 100 000 personer i hela riket och med ungefär 1 000 personer per år i Dalarna. Det blir alltså färre som kan jobba och bidra med skatteunderlag till allas vår välfärd. Samtidigt ökar antalet 80-åringar och äldre. År 2030 kommer det att finnas 300 000 fler äldre i Sverige än det fanns år 2015. I Dalarna blir de äldre drygt 10 000 fler.

För att hantera denna situation behövs fler i jobb som bidrar till den ekonomiska utvecklingen men också fler händer i vården som ska ta hand om alla nya äldre. Redan idag är det en skriande brist på vårdpersonal i så gott som alla kommuner. Hur ska vi lösa detta?

Svaret har vi delvis redan. Under de senaste åren har många personer kommit till Sverige och Dalarna, sådana som flytt undan krig och elände men också många som ser Sverige som en möjlighet att bygga en ny och bättre framtid för sig och sin familj. Vi behöver de här människorna mer än de behöver oss.

En tredjedel av alla nyanlända har en akademisk utbildning och arbetslivserfarenhet från många olika länder. De har jobbat i Storbritannien, i Dubai, i Emiraten, i Ukraina, ja, över nästan hela världen. De är lärare, läkare, jurister, ingenjörer och dataspecialister. Många har placerats i Dalarna i väntan på uppehållstillstånd och hoppas på möjligheter att få ett nytt jobb här. Men många flyttar också härifrån. De vill gärna bo i närheten av släktingar och vänner, kanske i Stockholm, Göteborg eller Malmö. De flesta lever isolerade på sina tillfälliga boenden och väntar bara på ett tillfälle att få flytta vidare till större städer.

Vi måste ta hand om dessa människor när de anländer till Dalarna. Vi måste få integrationen att fungera. Vi måste informera dem om att de behövs i Dalarna och att vårt län står för livskvalité och en fantastisk natur. Här kommer idrotten in i bilden.

Jag skulle kunna berätta många solskenshistorier om hur våra nyanlända hittat gemenskap och en meningsfull fritid genom idrotten. Att exempelvis spela med i ett fotbollslag, oberoende av vilken nivå det handlar om och oberoende av om kompisarna är andra nyanlända eller det lokala byalaget, skapas en samhörighet som är grunden till integration i samhället. Genom idrotten får man inblick i den svenska vardagen när man träffar andra utövare, både yngre och äldre. Och framför allt är idrotten ett utmärkt sätt att sköta sin hälsa.

Låt oss fortsätta att ta hand om vår kommande arbetskraft genom att bjuda in våra nyanlända i våra fysiska aktiviteter!

Text: Jan Sundqvist, Arbetsmarknadsanalytiker Arbetsförmedlingen

Annonser

Idrotten har haft en stor betydelse i mitt liv

Vi vill varna för att en del av berättelsen är mycket stark, men viktig att ha med i Sheymas gästblogg. / Redaktörens notering.

Sedan barnsben har jag haft drömmen om att få möjlighet att påverka och bidra till ett samhälle där alla kan leva och delta på lika villkor. Just av det skälet kändes det självklart att arbeta som integrationskoordinator på Dalarnas Idrottsförbund. Jag tror på idrottens kraft att föra människor närmare varandra.

Jag föddes i Somalia i början av 80-talet och flydde sedermera från inbördeskriget i början av 90-talet. Under flykten var jag och min familj nära döden ett flertal gånger. Det var särskilt en dag som jag aldrig kommer att glömma.

– Det var dagen vi skulle ta oss till Mogadishu från Barawe för att sen flyga till Kenya. Mamma, jag och mina fyra syskon satt på bussen på väg till flygplatsen. Vi satt längst fram vid busschauffören. Helt plötsligt såg jag dammoln från fordon med beväpnade män och kvinnor som körde rakt mot oss, de börjar skjuta mot bussen. Chauffören blir träffad i bröstet, mitt framför oss. Mamma försökte trycka ner våra huvud för att vi inte skulle bli träffade av kulorna. En kvinna som satt till vänster om mig blev träffad i armen och blodet stänkte ner min gula klänning som jag hade på mig den dagen. Jag såg hur de släpade ut männen från bussen, radade upp dem på knä och sköt dem en efter en. Jag minns en kvinna som högg ihjäl och petade ut ögonen, med en kniv, på en manlig busspassagerare. Samtliga passagerare blev tvingade att kliva av bussen. Några män försöka slita mamma ifrån oss barn, men vi höll hårt i henne och de gav till slut upp. Strax därefter såg vi att mamma sprang bort till en man, hon berättade sedan att det var en gammal bekant som hon kände igen. Han var en av dem som kapade och plundrade bussen. Hon lyckades övertala honom att köra oss tillbaka till byn. Jag minns inte hur länge vi var där, men det kändes som en evighet. Efter att mamma lyckades skrapa ihop till en båtbiljett tog vi oss över till Kenya där pappa väntade på oss.

Nästan på dagen två år senare spelade jag fotboll för Hälsinggårdens AIK. Idrotten har haft en stor betydelse i mitt liv och har öppnat många dörrar. Jag fick utvecklas tillsammans med mina lagkamrater. Den gemenskapen och tryggheten underlättade att handskas med det jag hade varit med om under flykten. Språkbarriären i skolan var inte något hinder i föreningen. Idrotten är en unik mötesplats och ett bra ställe att involvera människor så att de kan skapa en betydelse kring sina förmågor och sin kompetens. Idrotten bidrar till möjlighet att känna gemenskap, tillhörighet och glädje oavsett ursprung. Vi människor är så lika och olika och vårt samhälle har skapats genom möten av olika ideologer, livsöden och livsstilar. Idrotten i Sverige växer och blir starkare genom alla dessa influenser. Våra olikheter är vår största tillgång och lika barn leker inte alltid bäst.

Text: Sheyma Sheikhnur, integrationskoordinator på Dalarnas Idrottsförbund

Aldrig för sent att lära sig paddla – även som pensionär!

Falu kanotklubb fick möjlighet att ordna nybörjarträning för vuxna över 65 år, tack vare stöd från Postkodsstiftelsen. Mottot var ”Det är aldrig för sent att lära sig paddla”. Träningen i kajak startade i Hosjöholmen i augusti på slätvatten och i lätt fors. Som projektledare blev jag överraskad över glädjen, ambitionen och viljan att lära sig en ny idrott. Jag har fått äran att träffa häftiga seniorer.

Medelåldern hos deltagarna i projektet var över 70 år. Ett 40-tal kvinnor och män paddlade minst en gång. 80 % deltog minst två gånger och 16 seniorer var med på alla träningspass. Aktiviteten var kostnadsfri. Efter sista tillfället ville alla fortsätta paddla och vi ordnade ytterligare träningar. I oktober deltog tio seniorer i Sundbornsloppet, som blev deras första tävling i kajak. Loppet på 7 km ordnades på en vacker sträcka på Sundbornsån med lätta forsar. 17 seniorer är numera medlemmar i klubben och de träffas regelbundet vid klubbhuset för att paddla tillsammans.

Utöver friska äldre fick klubben även frågan om att paddla med en 70-åring med Alzheimer och en 60-åring med hjärnskada efter en stroke. Vi ordnade individuella träffar och det gick fint både för dem och för deras anhöriga.

Vad kan vi lära oss av detta projekt med seniorer 65+? Uppenbart är intresset att lära sig en ny idrott inte åldersrelaterat. Riksidrottsförbundet stödjer främst träning för ungdomar och handikappade. Det vore nog bra för vårt samhälle om RF även stödjer föreningar som ordnar idrottsverksamhet för seniorer. LOK-65+ kan stödet benämnas.  ”Jag var ensam och på väg att bli riktigt deprimerad. Sedan kom jag till er!” säger en av nya medlemmarna, 77 år.  ”Man har kört barnen till olika idrotter men nu ska jag själv tävla för första gången i kajak. Jag känner mig så glad och nervös!” berättar en 68-åring i bilen på väg till starten för Sundbornsloppet.

Klubbhuset i Hosjöholmen var tidigare ett snickeri. Numera är lokalen en mötesplats runt idrott och friluftsliv, för alla former av å- och forspaddling. Från 5 år till 80+. Från elitsatsning till motionspaddling. För friska och för paddlare med handikapp.

Falu kanotklubb stödjer grannföreningar som vill utveckla verksamhet i forsande vatten för barn, ungdomar, vuxna och seniorer. I många år har vi arbetat med projekt för olika målgrupper. Nya mötesplatser är på väg att utvecklas vid forsar i byar och städer i regionen. Vi driver ett spännande projekt i samarbete med Landstinget Dalarna och Dalarnas Idrottsförbund. Projektet heter ”Forsarna som lyfter Dalarna”.


Text och bild: Soizick Lidström, Falu Kanotklubb
Du kommer i kontakt med Falu Kanotklubb genom hemsidan  www.falukanotklubb.se 

Mer rörelse i skolan – ja tack!

Vi på Främbyskolan ser fördelarna med en aktiv vardag där rörelse får ta plats – och ges naturlig plats. Det forskningen säger om fysisk aktivitet kopplat till inlärning, ser vi i vår egen verksamhet starka bevis för. Vi ser tydligt att våra elever som kommer till sin rätt i skolan ofta är rörelseaktiva på skolan OCH även utanför skolan.

På samma sätt som vi i skolan har som uppdrag att utbilda våra elever till demokratiska starka samhällsmedborgare har vi också kunskapsmål som har som syfte att främja livslång hälsa.  Kunskapsmål som i sin tur fungerar förebyggande vad gäller fysiska sjukdomar och även psykisk ohälsa. I vår vardag på skolan ser vi att självkänslan stärks när elever klarar av saker man inte trott sig om tidigare. Att känna, att tänja på kroppens gränser, att fysisk utmana sig själv. Allt det höjer den mentala kapaciteten men vi menar att det är minst lika viktigt att få misslyckas men att då få göra det i ett tryggt sammanhang. Vi tror på att kraften lära känna sina gränser och se misslyckanden som lärtillfällen inför “framtids segrar” om vi ska ta till ett känt dalacitat.

Därför säger vi på Främbyskolan JA TACK till mer rörelse i skolan. Däremot inte nödvändigtvis mer schemalagd idrott och hälsa utan komplement till det. Möjligheten till ökad rörelse i skolan bygger mer på organisation, intresse och kompetens hos pedagogerna på skolan. Det är viktigt att vi som personal på skolan ger oss själva möjlighet att inspirera elever till mångfald av rörelseglädje – som vi menar är en framgångsfaktor för elevers direkta och framtida välmående. Rörelseglädje är också något som bäddar för elevens fortsatta framtida fysiska aktivitet. För att nå dit är det lika viktigt att vi som pedagoger låter oss inspireras av eleverna – Vad känner eleverna lust till? Vad är de nyfikna på?

När vi på vår skola arbetar aktivt med samarbetet mellan ämnet Idrott och hälsa, rastverksamhet, Skol IF och fritids – då har vi möjlighet att skapa en bra helhet. Rörelseaktiviteter är så mycket mer än traditionella idrotter, hos oss får allt från lekar, spel, friluftsliv, dans m.m. plats.

Idrotten som kunskapsämne kompletteras på vår skola av den organiserade rastverksamhet genom samplanerade aktiviteter mellan idrottslärare och fritidspedagoger. På så sätt får eleverna träna och förstärka det de gör på idrotten på raster och på fritids. Därför satsar vi på Främbyskolan tid på att pedagogerna har möjlighet att samplanera och synka de olika verksamheterna som finns inom skolan. Vi ser att beröringspunkterna mellan ämnet Idrott och hälsa och Fritidshemmets mål är många. Skillnaden är att skolämnet idrott och hälsa har en bedömande aspekt men annars ser vi många likheter. På vår skola har därför det systematiska samarbetet blivit en självklarhet.

Tillsammans mellan skolans olika pedagoger kan vi skapa den mångfald av rörelseglädje som vi tror är en framgångsfaktor för kunskapsutveckling i alla ämnen men också för fortsatt fysisk aktivitet. Där föreningslivet står för de som redan valt aktivitet vill vi i skolan vara grunden för att våra elever fortsätter pröva sig fram och genom det kanske fler kan hitta till föreningslivet. Oavsett om man redan i sin familj har den traditionen eller ej…

Frågan som vi nu, likt en stafettpinne, vill skicka vidare blir: Vill föreningslivet samarbeta med oss?

Skrivet av tre stolta medarbetare på Främbyskolan, Falun
Sanna Mattsson – rektor
Micke Wiethe – fritidspedagog
Frida Veljebo – idrottslärare

En TF:s tankar om vardag och framtid

Den 5 maj började jag som Tf distriktsidrottschef på Dalaidrotten. Jag hade suttit i Dalaidrottens styrelse i några år så jag var insatt i verksamheten. Att gå från ett styrelseperspektiv till att verka som tjänsteman var intressant. Som distriktsidrottschef blev mitt uppdrag att genomföra det jag tidigare varit med om att besluta. Jag kände redan från första arbetsdagen att det här var en arbetsplats där jag skulle trivas.

Den första frågan jag fick ta tag i var lokalfrågan. I styrelsen hade vi tidigare beslutat att säga upp avtalet för våra nuvarande lokaler – nu fick jag ansvar för att ta fram ett förslag till framtida lokalisering. Den 15 augusti fattade styrelsen beslut att vi ska flytta till nya lokaler på Kvarnberget i Falun och att flytten ska vara genomförd den 30 november. Att flytta en hel verksamhet till lokaler som idag behöver en ”Extreme make over” är en utmaning. Det sägs att man behöver fatta ca 1500 beslut när man ska bygga en ny villa – hoppas inte att vi ska behöva fatta lika många.

En annan viktig arbetsuppgift som jag fick sätta mig in i var den utvecklingsresa som svensk idrott står inför och som går under namnet Strategi 2025; svensk idrott – världens bästa.

Svensk idrott behöver bli bättre på att möta människors olika behov så att fler känner sig välkomna på sina villkor. Grundtanken är Idrott för alla och Idrott hela livet. Idag slutar barn och ungdomar att idrotta alldeles för tidigt. En trend idag är att många vill röra på sig/träna men inte tävla på samma sätt som tidigare. Idag ser vi också att 20% av landets ungdomar inte rör på sig överhuvudtaget. Många ungdomar vill idag prova idrotter de inte utövat tidigare som barn. Det kommer att bli en nödvändig och intressant men arbetsam resa som kommer att kräva förändrade attityder, arbetssätt, utbildning och hur vi organiserar svensk idrott. Samtidigt måste vi behålla idrottens särart som går ut på att tävla och mäta sig mot andra.

Som ett led i arbetet mot 2025 har styrelsen för Dalaidrotten fattat beslut om att vi ska arbeta aktivt med skolidrottsföreningarna i länet. Bakgrunden till detta är främst länets försämrade folkhälsa, behoven av att höja skolornas studieresultat och våra utmaningar med integrationen.

Efter att ha diskuterat frågan med ett stort antal av länets kommuner, Landstinget Dalarna, Högskolan Dalarna och Dalarnas Skolidrottsförbund har vi beslutat att driva frågan i framtiden. Vår satsning kring Skol IF ska vara en naturlig del av vardagen och inte något tillfälligt projekt. Vi inom Dalaidrotten vill bidra till att lösa länets samhällsutmaningar. För att påverka samhällsutvecklingen behöver vi börja grundlägga bra vanor tidigt och i skolan finns alla.

Genom en gemensam satsning på våra barn och unga kan vi förbättra förutsättningarna och livskvaliteten för dem och Svensk idrott gör Sverige starkare – Dalaidrotten gör Dalarna starkare.

Text: Peter Berglund, TF Distriktsidrottschef Dalaidrotten

 

I huvudet på en mångårig idrottsledare


Bo Wickberg mottar RFs högsta utmärkelse från RFs ordförande Björn Ericsson.
Foto: Fredrik Kalsson, Bildbyrån

I mitten av maj samlades representanter för hela den svenska idrottsrörelsen till Riksidrottsmöte, det hålls vartannat år och förlades denna gång till vackra Karlstad. Vid varje möte utdelas RF:s högsta utmärkelse, guldmärket, till förtjänta ledare i såväl klubbar, distrikt som förbund från hela idrottssverige

Utdelandet skedde under mycket högtidliga former av RFs ordförande, förre Rikspolischefen, landshövdingen mm, Björn Ericsson, och förgylldes av vacker musik från en symfoniorkester i det pampiga konserthuset vid Klarälvens strand. Pristagarna hade omfattande meriter från 30 år i idrottens tjänst till över 60 år, från alla idrotter i alla landsändar, imponerande.

Är det viktigt med utmärkelser? Ja, det har jag blivit alltmer övertygad om. Utmärkelser är väl inte ett mål i sig för en ledare, men ger en erkänsla och respekt för ett hängivet ideellt arbete, till nytta för alla medlemmar såväl som glädje för den enskilde.

För egen del är en utmärkelse också en chans att stanna upp och reflektera på vad, hur och kanske varför man engagerat sig under alla år. Svaret på det senare är ett obetingat, ja! Så mycket idrotten ger i form av social, psykisk och fysisk stimulans såväl inom idrotten som i yrkeslivet.

För omgivningen torde man fundera över hur den långa erfarenheten kan tas tillvara för att utveckla idrotten i framtiden. Kan den som en gång slutat sin ledargärning göra en nystart tillsammans med nya generationer, för att bibringa pusselbitar som erfarenhet och tradition, som också behövs för att få helheter.

När man reflekterar över vad som hänt i backspegeln måste man väl också fundera vad som sker i framrutan. Det kan konstateras att såväl föreningar som idrotterna i sig har fått konkurrens. Flera kommersiella aktörer tar för sig och erbjuder framgångsrika alternativ, Vasaloppet, Vätternrundan m fl, till stor glädje för många utövare. Flera nya idrotter klappar på RF:s dörr för att komma in i familjen, samtidigt som det sker en förnyelse inom de etablerade idrotterna.

Vad kommer framtiden att ge? Vi vet att den kommer att förändras förmodligen i en allt snabbare takt. Den enskilde kommer nog att prova på mer än tidigare beroende på fler möjligheter och livsbetingelser. Behovet av och betydelsen för det livslånga utövandet är allt viktigare och kräver mångfald över tid för att vara framgångsrikt.

Det ideella ledarskapet behöver förändras, förtydligas och breddas. Det finns risk att ledarrekryteringen försämras. Tydliga, väl avgränsade arbetsuppgifter i tid och rum är nödvändiga, för att ev senare kunna åta sig större uppgifter när möjligheter ges. Kanske mer projektinriktade arbetssätt under professionellt ledarskap kan vara alternativ.

Nya uppgifter och samarbeten med andra idrotter kan vara en väg för rationalisering och utveckling på samma gång. Det finns kanske anledning att mer skilja på tävlingsidrott på kommersiell nivå och mer traditionsinriktad motionsidrott med tävlingsinslag. Utvecklingen är redan på gång och jag hoppas på att det blir både- och inte antingen eller.

Utifrån det breda hälsoperspektivet är det viktigt att samhället kan skapa förutsättningar för så goda aktiviteter som möjligt på lika villkor, i det breda perspektivet är kanske inte prestationen, resultatet, det viktigaste utan vägen dit, det vill säga ha roligt.

Text: Bo Wickberg

Dalaidrottens notering: RF uppmärksammade Bo Wickberg för han 40 åriga erfarenhet av ledaruppdrag från ex. Falun-Borlänge Golfklubb, Svenska Golfförbundet, Dalarnas Idrottsförbund och SISU Riks.
Vi gratulerar till utmärkelsen.

Vi vill göra vårt för att vägen till idrotten ska vara kort och enkel

Idrotten har alltid varit en stor del i mitt liv, den första förening jag var med i var Krylbo IF och fotboll, sen provade jag ridning, hockey, pingis, basket, längdskidor, boxning och vollyboll. Fotboll och hockey blev det jag höll på med längst och fotbollen har jag aldrig slutat med, där skolades jag in i en ledarroll som jag fortfarande håller på med.

Idrottsrörelsen har förutom glädjen med det rent idrottsliga format mig mycket i synen på samarbete, hur man uppträder mot varandra, arbetar mot gemensamma mål-laget före jaget.

Ibland kan vi luras att tro att all idrott handlar om professionella lag och och konkurrens till sista blodsdroppe. Kanske stämmer det till viss del eller så är det medias längtan efter konflikt och nyheter som ger oss den bilden. För idrott är nästan till 99% något helt annat. Och idrott ska till större delen inte vara det ständiga jagandet efter meriter eller pengar.

När idrottsrörelsen växte sig stark i början av 1900-talet var den ett barn av industrialiseringen. Det var också de andra folkrörelserna som tog fasta på nykterheten, religionsfriheten och arbetarnas väl och ve. Alla hade de ett gemensamt intresse: att låta alla få ta del av ett liv där både hälsa, arbete och fritid kunde gå hand i hand. Idrottandet sågs som ett sätt att skapa en meningsfull fritid där både kropp och själ stärktes. På så sätt kunde både arbetet bli bättre och studier underlättas.

De tankarna och den uppgiften är lika relevanta i dag som för 100 år sedan, föreningslivet och idrottsrörelsen bidrar till ett samhälle som håller ihop, en arena där man möts utifrån ett gemensamt intresse och där man blir bemött utefter den lagkamrat du är och inte vilken bakgrund du har.

Vi har i Avesta ett mycket livaktigt föreningsliv, vi bryter också trenden med att idrottsföreningarna blir färre, i Avesta har de det senaste tio åren blivit fler. Det är något vi är mycket stolta över och all heder för detta ska gå till föreningarna och alla ideella ledare som gör detta möjligt.

Avesta Kommun är en kommun som många flyttar till och vi vet att det bästa sättet att komma in i den sociala gemenskapen är att vara med i en förening.  2016 la vi tre miljoner extra på stöd till föreningarna.

  • Vi utformade stödet så att vi dubblade det kommunala aktivitetsstödet till alla föreningar- det gynnar alla föreningar.
  • Vi gav ett volymstöd på 500kr/ny medlem- det gynnar de föreningar som gör mycket fått många nya medlemmar och behöver köpa in ny utrustning.
  • Vi öppnade upp för föreningar som ville starta projekt för att få nya medlemmar att med en enkel ansökan kunna få upp till 50 000 kr för detta-det gynnar de föreningar som vill göra mer.

Vi vill göra vårt för att vägen till idrotten ska vara kort och enkel, därför har vi gjort en stor satsning på spontanidrott, vi har vår stora Sportpark i centrala Avesta, med skatepark, parkour, frisbee, beachvolley, allaktivitetsplan, RC-bana, bågskytte med mera. Men vi har också vilket är lika viktigt byggt sex allaktivitetsplaner runt om i våra olika kommundelar. Vi har sex föreningsdrivna motionsspår, där kommunen bekostar ny belysning för att öka tillgänglighet och säkerhet och vi har öppnat ett Sportotek.  Alla de här satsningarna gör vi för att det ska vara enkelt att idrotta för våra medborgare, det ska vara nära och för att prova en ny idrott ska du kunna låna utrustning. Vi är övertygade om att det kommer leda till att fler som provar sedan söker sig till en förening och blir en del i deras verksamhet.

Text: Lars Isacsson Socialdemokrat, Kommunstyrelsen ordförande i Avesta Kommun och stolt över att vara en del av Svensk Idrottsrörelse.

Jämställdhet och idrott


Foto: Carl Sandin, Bildbyrån

Idrottare har jag varit under i stort sett hela mitt liv. Och precis som livet går genom många faser, gör en idrottskarriär detsamma. Vi ställs inför nya situationer och frågor som väcker nya saker att fundera runt. Ibland enkla och självklara att finna svaren på. Ibland riktigt svåra. Många av de funderingar jag själv haft under min idrottskarriär har varit kopplade till kvinnlig idrott. Kanske för att mycket att detta har varit särskilt svårt att finna svaren på. Utan att vara så medveten om hur saker förhåll sig då, har det mesta inom idrotten utgått ifrån killar och mäns verklighet. Som idrottare och tjej har man lärt sig att anpassa sig, vare sig det varit på ett medvetet plan eller inte.

Att idrotten utgår ifrån män blir sällan så tydligt som när vi hamnar i situationerna som bara gäller kvinnor. Varför talar vi inte mer om mens? Hur vi påverkas av den prestationsmässigt, hur farligt eller ofarligt är det att rubba den och hur hanterar andra idrottare dessa frågor? Mens är något vi hanterar utanför idrottsarenan och definitivt inte offentligt. Liknande tabu och samma ovisshet minns jag från när jag som idrottare blev gravid och ville fortsätta min elitidrottskarriär. Likaså efter förlossningen och hur en elitidrottare kunde träna då. Har idrotten överhuvudtaget tänkt igenom detta och skapat strategier för hur man underlättar för kvinnor i dessa situationer? Vilka rättigheter kan man förvänta sig och vilka förväntningar kan jag som aktiv själv ha på tränare, förbund och förening när jag har fått barn?

I samband med föräldraskapet kom också de klassiska funderingarna runt jämställdhet. Plötsligt blev det så mycket mer tydligt vilka skillnader som verkligen fanns mellan män och kvinnor. Gällande möjligheterna att idrotta som förälder, men också vilka normer kvinnor och män ställs inför rent allmänt. Föräldraskapet blev min ögonöppnare. Ramarna för vad en elitidrottanande kvinna var så mycket snävare på så många plan.

Idrottens och samhällets begränsande könsnormer följer oss genom hela idrottskarriären. Från ung tjej och kille med alltifrån vilka idrotter vi ska välja, vårt förhållande till vår kropp, till senare i livet och hur vi förväntas prioritera när vi blivit föräldrar. Vare sig vi är idrottare eller idrottsledare ställs vi inför samma könsstereotypa förväntningar.

Kvinnoidrotten och synen på kvinnors idrottande har utvecklats enormt på bara ett par generationer. Fler kvinnor än någonsin idrottar. Alltfler har möjlighet att bedriva sin idrott professionellt och fler kvinnor når stjärnglans och hjältestatus. Men trots det går fortfarande 80 % av idrottens sponsringsintäkter till manlig idrott.  Gör vi en jämförelse med arbetslivet släpar idrotten tydligt efter. Män intar fortfarande de tyngsta maktpositionerna och män har en tydligare karriärväg inom idrotten. Själv har jag bara haft manliga tränare, ledare och beslutsfattare under hela min idrottskarriär. De kvinnliga tränarna utgör fortfarande en minoritet med konsekvensen att många tjejer försvinner från idrotten i bristen på kvinnliga förebilder.

Hur hänger allt ihop? Hur mycket påverkas idrotten fortfarande av historien? Av att kvinnor fick börja idrott mycket senare och att det från början var männen som bestämde under vilka former kvinnorna fick idrotta.

Idag är ojämlikheten mer subtil och sällan lika uppenbar. Men strukturerna lever kvar, påverkar oss och styr oss mer än vi många gånger tror. För hur mycket utrymme och plats kvinnor får. Vilka förutsättningar vi ges och vilka villkor vi kräver. För att uppnå jämlikhet på alla plan behöver vi därför fortsätta diskutera dessa frågor. Vad jämställdhet är, vilka möjligheter män och kvinnor har och modet att våga förändra våra invanda strukturer.

Text: Maria Rydqvist, landslagsskidåkare, instruktör, föreläsare, krönikör och författare
Du kommer kontakt med Maria genom hemsidan www.mariarydqvist.se

Välutbildade tränare – en förutsättning för god folkhälsa och svensk idrotts framtid

Efter många år av tävlingstennis och jobb som tennistränare i olika klubbar fick jag 2010 chansen att bli kursansvarig för en kurs i träningslära med specifik inriktning mot verksamma tennistränare. Kursen var ett samarbete mellan Svenska Tennisförbundet och Högskolan Dalarna och den första kursen på akademisk nivå för tennistränare i Sverige. Detta var lite av en ”dröm” som gick i uppfyllelse. Redan i 20 års ålder när jag slutade min satsning på tennisen och började fokusera helhjärtat på rollen som tränare hade jag mycket funderingar vad det innebär att vara en bra tränare?

Jag gick flera tränarutbildningar i Svenska Tennisförbundets regi och lärde mig jättemycket om tennisteknik och hur tennisträning skall bedrivas. Även om utbildningarna var bra så kände jag att jag ville veta mer. Frågor av karaktären, hur länge skall vi vila efter olika typer av träning dök upp? Varför ska vi alltid träna snabbhet i utvilat tillstånd? Jag hade en känsla av att det inte räcker med att kunna lära ut tennis för att vara en bra tennistränare. Måste inte en tränare också veta hur fysiska och mentala förmågor tränas på bästa sätt?

Åter till mina första erfarenheter av att leda en akademisk tränarutbildning. Kursen för tennistränare blev en succé med ca 80 sökande tennistränare från hela Sverige. Min känsla var att de fullständigt slukade all den kunskap som förmedlades av de erfarna lärarna som skötte undervisningen tillsammans med lite gästspel från mig. Jag kände att detta verkligen var något som kommer att behövas i idrottssverige. Tränarna var enormt engagerade och intresserade att få ta del av den senaste forskningen inom träningslära.

Denna händelse ledde till att jag ett år senare blev erbjuden ett vikariat som lärare på Högskolan Dalarna i ämnet idrott- och hälsovetenskap. Efter tre otroligt roliga och lärorika år blev jag sedan erbjuden tjänsten som programansvarig för tränarutbildningen. Parallellt med detta fick jag och min kollega Anders Henriksson uppdraget att revidera dåvarande programs utbildningsplaner och skapa ett nytt tränarprogram med plats för mer inslag av undervisning där teori varvas med praktik.

Det centrala i denna nya utbildning är tre huvudområden; tränarskap, rörelsevetenskap och träningsvetenskap. Den viktigaste frågan som vi tagit hänsyn till när vi skapat utbildningen är vad en tränare i det framtida samhället behöver för kompetenser.

Styrkan i utbildningen är att det är en generell tränarutbildning men som samtidigt erbjuder möjlighet till specialisering utifrån valt intresseområde. Studenterna fokuserar inte enbart på ”sin” idrott utan får inblick i väldigt många olika fysiska aktivitetsformer. Miljön här på Lugnetområdet är perfekt eftersom vi har nära till många idrotter – friidrott, ishockey, skidåkning samt inomhussporter som innebandy, basket och handboll.

Man behöver inte vara världsmästare själv inom en idrott för att bli en bra tränare. Det handlar om att lära sig att inspirera individer till fysisk aktivitet och på vetenskaplig grund erbjuda olika målgrupper (barn, vuxna, äldre) på olika prestationsnivå (motion, elit) ett träningsinnehåll av bästa kvalité.

Något som gör vårt tränarprogram vid Högskolan Dalarna unikt i Sverige är de verksamhetsförlagda projekten som studenterna kommer att delta i. Under en termin kommer studenterna att göra praktik hos exempelvis en idrottsförening eller ett företag i hälso- eller träningsbranschen. Det blir ett ypperligt tillfälle att omsätta de teoretiska kunskaperna i handling. Vi på idrott- och hälsovetenskap har en vision om hållbart tränarskap – ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Den sociala aspekten betyder att man även måste ta hand om sig själv och sina aktiva. Forskning har visat att ungefär 25 procent av alla elittränare bränner ut sig. Det är något som vi som jobbar men tränarutbildningen tagit fasta på. De vi utbildar på tränarprogrammet får lära sig hur de kan utöva hållbart tränarskap så att de inte blir utbrända själva eller att personerna de tränar blir skadade eller socialt utslagna. Hållbarhet är så mycket mer än att till exempel välja tåg till träning istället för bil.

Arbetsmarknaden för akademiskt utbildade tränare är växande. Fler och fler börjar efterfråga akademisk kompetens såväl inom idrottsrörelsen som inom hälso- och friskvårdsbranschen. I framtiden tror jag och hoppas att tränarutbildade kommer att samarbeta mer med läkare och sjukgymnaster och jobba preventivt.

Ett framtida drömscenario vore att skolorna har tränare som utbildar eleverna i allsidigt rörelsekunnande efter skoltid i skolans lokaler. Då blir idrotten tillgänglig för alla samhällsgrupper oavsett socioekonomisk status. Tyvärr anser jag att det idag är svårt för alla familjer att ha råd och tid att ta med sina barn till föreningsverksamhet. Med en modell där skolorna samverkar med idrottsföreningarna och anställer välutbildade tränare som kan lära barnen idrottens ABC så ökar vi möjligheterna för hela Sveriges befolkning att lägga grunden för ett livslångt intresse för idrott och fysisk aktivitet.

Det kommer inte att bli någon lätt utmaning men är fullt möjligt om vi genom utbildning lyfter tränares status i samhället. Ju mer kompetens tränarkåren har ju fler möjlighet tror jag vi kommer att få att påverka beslutsfattare i dessa frågor. Det finns dessutom tydliga forskningsbelägg för hur viktigt det är med allsidig motorisk utveckling i unga år. Forskning visar även att chanserna för att fortsätta vara fysisk aktiv genom hela livet ökar för de som har med sig en bred rörelsearsenal från ungdomsåren.

Kunskapen om den fysiska aktivitetens positiva effekter på hälsan (såväl den fysiska som psykiska hälsan) kommer säkerligen även öka framtidens behov av välutbildade tränare på arbetsplatserna som kan inspirera och leda fysisk aktivitet för vuxna. Där finns ytterligare en potentiell arbetsmarknad för våra tränare.

Text: Frej Hallgren, programansvarig för tränarprogrammet för hälsa och idrott vid Högskolan Dalarna
Kontakt: Email: fhl@du.se
Telefon: 023-778094
http://www.du.se/tranarprogrammet

Vart är svensk idrottsrörelse på väg?

För åtta år sedan klev jag ganska nervös över tröskeln till idrottens hus på Ingarvet i Falun. Ödmjuk inför uppgiften att som distriktsidrottschef utveckla verksamheterna Dalarnas Idrottsförbund och studieförbundet SISU Idrottsutbildarna. Mycket har hänt sedan dess. Dalaidrotten, som vi benämner den gemensamma stödorganisationen till idrotten i länet, har idag andra uppdrag i en ganska annorlunda omvärld.

På hösten 2009 deltog jag på en konferens där idrottsrörelsens framtid diskuterades. En av frågorna var om idrottsrörelsen var, eller skulle komma att bli konkurrensutsatt. De flesta var överens om att den vare sig var det, eller skulle komma att bli det. Idag vet vi bättre. Idrottsrörelsen är utsatt för konkurrens på flera plan. Kommersiella aktörer har tagit plats på en för givet tagen ideell arena. Sociala medier har ersatt behovet av att mötas i klubbstugan. Det utmanar och förändrar. I ett försök att följa med utvecklingen har fler och fler föreningar blivit semikommersiella. En ideell förening, men där du som medlem kan betala lite mer för att slippa engagera dig ideellt. Fler och fler föreningar ser behovet av att ha anställd personal för att klara av den ideella verksamheten. Det kan kortsiktigt verka smart att få lite ökade intäkter till föreningen när lottförsäljningen och andra ideella intäkter går ner. Att kunna köpa sig fri. Men jag vill höja ett varningens finger. Många kommer inte att ha råd att betala. Och ska alla betala kan man fråga sig vilka som skall driva den ideella verksamheten. Risken för en än mer segregerad idrott är uppenbar. Grunden för att så många som möjligt skall kunna ta del av Svensk Idrotts olika aktiviteter är medlemmarnas ideella engagemang. Idag finns i Dalarna ca 20 000 ideella ledare. De lägger ner tid motsvarande ca 2 600 årsarbeten eller närmare motsvarande 1 miljard i lönekostnader. Vem ska betala det om det ideella engagemanget falnar? Vill vi fortsatt vill ha en idrottsrörelse som är till för alla är den absolut viktigaste frågan att inspirera och motivera fler att engagera sig ideellt.

Tiden kan omöjligen vridas tillbaka, och idrottsrörelsen tar på sig en för stor uppgift om man tror sig kunna stoppa samhällsutvecklingen. Den stora och tuffa utmaningen handlar snarare om att anpassa en över 100 år gammal folkrörelse till dagens och morgondagens behov. Globalisering, urbanisering och digitalisering driver på utvecklingen i en rasande takt. Nya produkter och tjänster lanseras dagligen för att möta våra nya behov. Appar som ersätter besöket hos läkaren, eller självkörande bilar. Sociala medier som ger möjlighet till en ny samvaro där varken tid eller geografi är begränsande. En idrottsrörelse som ser möjligheter i ny teknik, som lyckas erbjuda flexibla och attraktiva aktiviteter för alla som vill delta, blir avgörande för framtiden.

Hur ska nu detta uppnås? Är det med pekpinnar och regelverk? Är det med en centralstyrd organisation där medel styrs mot de som uppfyller målen. Svensk idrottsrörelse ska på riksidrottsmötet i maj 2017 ta ställning till ett antal strategiska beslut viktiga för att uppnå målen 2025. Många av dessa beslut andas mer regelverk, hårdare styrning av resurser. Min bestämda uppfattning är att ideellt engagemang inte kan eller bör styras av något annat än den enskildes fria vilja. Endast då finns engagemanget på djupet. Det är endast i den ideella idrottsföreningen som verksamhet bedrivs, och den måste fritt få utvecklas av dess medlemmar. Ekonomiska resurser är inte ett mål i sig, utan ett medel för att uppnå andra mål. Jag påstår med visst fog för det, att människor som är engagerade inom idrottsrörelsen i första hand vill hålla på med idrott, träna och tävla. Låt det få vara så, då kommer andra effekter på köpet. Träning och framför allt tävling är en fundamental drivkraft för allt idrottsutövande inom RFs olika föreningar.

Precis som samhället i stort så möts nu gamla och nya perspektiv. En tid där förvirring lätt uppstår. Ska vi stå kvar eller ska vi ta steget in i framtiden. Svaret kanske blir någonstans mitt emellan. Min spaning säger mig att framtiden kommer att ha en än mer kommersialiserad idrottsrörelse. En idrott där det mer är regel än undantag att köpa sig fri från ideellt engagemang. Men det kommer också finnas det rakt motsatta. Människor som av fri vilja avsätta sin fritid för att engagera sig. Inte för att de måste utan för att de själva vill. Den ideella verksamheten kommer kanske inte att vara lika omfattande som den är idag, men den kommer att finnas

2015 blev ett fantastiskt år. Så många nya kompisar från många olika länder som kom till Sverige och till Dalarna. Människor med nya perspektiv, andra erfarenheter som berikar. Idrottsrörelsen fick ett formellt regeringsuppdrag att jobba med idrott som verktyg för integration och etablering i samhället. Fina ord, men som i grunden är det som varit idrottsrörelsens styrka under årtionden. En folkrörelse öppen för alla som vill delta. Frågan är bara om den fortsatt kommer vara det. Ska idrottsrörelsen på riktigt vara ett föredöme i frågor gällande integration, jämställdhet och inkludering behöver representationen i föreningar och förbund radikalt förändras. Riksidrottsförbundet bildades för dryga hundra år sedan av vita priviligierade män, för just vita privilegierade män. Under årtionden var också verksamheterna stängda för alla andra. Det ansågs länge som en bisarr företeelse att kvinnor skulle kunna idrotta. Det är en kultur som tyvärr till stora delar lever kvar, trots att samhället ser helt annorlunda ut. I allt för få styrelserum saknas människor med utländsk bakgrund. Detsamma gäller den kvinnliga representationen. För den som besöker riksidrottsmötet kommer hen att möta samma bild. Vita privilegierade män i mörka kostymer. Inte en träningsoverall så långt ögat når. För en folkrörelse som vill framstå som inkluderande och öppen för alla så duger inte det. En folkrörelses högsta beslutande organ måste vara representativ för dess medlemmar. Det är inget svårt mål att nå, men det kräver att vissa flyttar på sig till förmån för andra, att lämna makten till någon som bättre representerar den värdegrund svensk idrottsrörelse vill leva efter.

Jag lämnar nu SISU Idrottsutbildarna och Dalarnas Idrottsförbund för nya utmaningar. Jag gör det med en ryggsäck fylld av erfarenheter, möten med fantastiska människor och underbara kollegor. Jag gör det med en viss oro för vart Svensk Idrott är på väg. Kommer morgondagens generationer ha samma möjligheter att ta del av idrottsrörelsen som jag hade, eller kommer det att bero på vad dina föräldrar har i plånboken eller från vilket land du kommer ifrån? Jag ställer mina förhoppningar till alla fantastiska ledare som varje dag i veckan, 365 dagar om året avsätter sin egna fria tid till att hjälpa barn och ungdomar nå sina idrottsliga drömmar. Tack för att ni finns!

David Bergström
Distriktsidrottschef Dalarna 2009 – 2017