Jämställdhet och idrott


Foto: Carl Sandin, Bildbyrån

Idrottare har jag varit under i stort sett hela mitt liv. Och precis som livet går genom många faser, gör en idrottskarriär detsamma. Vi ställs inför nya situationer och frågor som väcker nya saker att fundera runt. Ibland enkla och självklara att finna svaren på. Ibland riktigt svåra. Många av de funderingar jag själv haft under min idrottskarriär har varit kopplade till kvinnlig idrott. Kanske för att mycket att detta har varit särskilt svårt att finna svaren på. Utan att vara så medveten om hur saker förhåll sig då, har det mesta inom idrotten utgått ifrån killar och mäns verklighet. Som idrottare och tjej har man lärt sig att anpassa sig, vare sig det varit på ett medvetet plan eller inte.

Att idrotten utgår ifrån män blir sällan så tydligt som när vi hamnar i situationerna som bara gäller kvinnor. Varför talar vi inte mer om mens? Hur vi påverkas av den prestationsmässigt, hur farligt eller ofarligt är det att rubba den och hur hanterar andra idrottare dessa frågor? Mens är något vi hanterar utanför idrottsarenan och definitivt inte offentligt. Liknande tabu och samma ovisshet minns jag från när jag som idrottare blev gravid och ville fortsätta min elitidrottskarriär. Likaså efter förlossningen och hur en elitidrottare kunde träna då. Har idrotten överhuvudtaget tänkt igenom detta och skapat strategier för hur man underlättar för kvinnor i dessa situationer? Vilka rättigheter kan man förvänta sig och vilka förväntningar kan jag som aktiv själv ha på tränare, förbund och förening när jag har fått barn?

I samband med föräldraskapet kom också de klassiska funderingarna runt jämställdhet. Plötsligt blev det så mycket mer tydligt vilka skillnader som verkligen fanns mellan män och kvinnor. Gällande möjligheterna att idrotta som förälder, men också vilka normer kvinnor och män ställs inför rent allmänt. Föräldraskapet blev min ögonöppnare. Ramarna för vad en elitidrottanande kvinna var så mycket snävare på så många plan.

Idrottens och samhällets begränsande könsnormer följer oss genom hela idrottskarriären. Från ung tjej och kille med alltifrån vilka idrotter vi ska välja, vårt förhållande till vår kropp, till senare i livet och hur vi förväntas prioritera när vi blivit föräldrar. Vare sig vi är idrottare eller idrottsledare ställs vi inför samma könsstereotypa förväntningar.

Kvinnoidrotten och synen på kvinnors idrottande har utvecklats enormt på bara ett par generationer. Fler kvinnor än någonsin idrottar. Alltfler har möjlighet att bedriva sin idrott professionellt och fler kvinnor når stjärnglans och hjältestatus. Men trots det går fortfarande 80 % av idrottens sponsringsintäkter till manlig idrott.  Gör vi en jämförelse med arbetslivet släpar idrotten tydligt efter. Män intar fortfarande de tyngsta maktpositionerna och män har en tydligare karriärväg inom idrotten. Själv har jag bara haft manliga tränare, ledare och beslutsfattare under hela min idrottskarriär. De kvinnliga tränarna utgör fortfarande en minoritet med konsekvensen att många tjejer försvinner från idrotten i bristen på kvinnliga förebilder.

Hur hänger allt ihop? Hur mycket påverkas idrotten fortfarande av historien? Av att kvinnor fick börja idrott mycket senare och att det från början var männen som bestämde under vilka former kvinnorna fick idrotta.

Idag är ojämlikheten mer subtil och sällan lika uppenbar. Men strukturerna lever kvar, påverkar oss och styr oss mer än vi många gånger tror. För hur mycket utrymme och plats kvinnor får. Vilka förutsättningar vi ges och vilka villkor vi kräver. För att uppnå jämlikhet på alla plan behöver vi därför fortsätta diskutera dessa frågor. Vad jämställdhet är, vilka möjligheter män och kvinnor har och modet att våga förändra våra invanda strukturer.

Text: Maria Rydqvist, landslagsskidåkare, instruktör, föreläsare, krönikör och författare
Du kommer kontakt med Maria genom hemsidan www.mariarydqvist.se

Välutbildade tränare – en förutsättning för god folkhälsa och svensk idrotts framtid

Efter många år av tävlingstennis och jobb som tennistränare i olika klubbar fick jag 2010 chansen att bli kursansvarig för en kurs i träningslära med specifik inriktning mot verksamma tennistränare. Kursen var ett samarbete mellan Svenska Tennisförbundet och Högskolan Dalarna och den första kursen på akademisk nivå för tennistränare i Sverige. Detta var lite av en ”dröm” som gick i uppfyllelse. Redan i 20 års ålder när jag slutade min satsning på tennisen och började fokusera helhjärtat på rollen som tränare hade jag mycket funderingar vad det innebär att vara en bra tränare?

Jag gick flera tränarutbildningar i Svenska Tennisförbundets regi och lärde mig jättemycket om tennisteknik och hur tennisträning skall bedrivas. Även om utbildningarna var bra så kände jag att jag ville veta mer. Frågor av karaktären, hur länge skall vi vila efter olika typer av träning dök upp? Varför ska vi alltid träna snabbhet i utvilat tillstånd? Jag hade en känsla av att det inte räcker med att kunna lära ut tennis för att vara en bra tennistränare. Måste inte en tränare också veta hur fysiska och mentala förmågor tränas på bästa sätt?

Åter till mina första erfarenheter av att leda en akademisk tränarutbildning. Kursen för tennistränare blev en succé med ca 80 sökande tennistränare från hela Sverige. Min känsla var att de fullständigt slukade all den kunskap som förmedlades av de erfarna lärarna som skötte undervisningen tillsammans med lite gästspel från mig. Jag kände att detta verkligen var något som kommer att behövas i idrottssverige. Tränarna var enormt engagerade och intresserade att få ta del av den senaste forskningen inom träningslära.

Denna händelse ledde till att jag ett år senare blev erbjuden ett vikariat som lärare på Högskolan Dalarna i ämnet idrott- och hälsovetenskap. Efter tre otroligt roliga och lärorika år blev jag sedan erbjuden tjänsten som programansvarig för tränarutbildningen. Parallellt med detta fick jag och min kollega Anders Henriksson uppdraget att revidera dåvarande programs utbildningsplaner och skapa ett nytt tränarprogram med plats för mer inslag av undervisning där teori varvas med praktik.

Det centrala i denna nya utbildning är tre huvudområden; tränarskap, rörelsevetenskap och träningsvetenskap. Den viktigaste frågan som vi tagit hänsyn till när vi skapat utbildningen är vad en tränare i det framtida samhället behöver för kompetenser.

Styrkan i utbildningen är att det är en generell tränarutbildning men som samtidigt erbjuder möjlighet till specialisering utifrån valt intresseområde. Studenterna fokuserar inte enbart på ”sin” idrott utan får inblick i väldigt många olika fysiska aktivitetsformer. Miljön här på Lugnetområdet är perfekt eftersom vi har nära till många idrotter – friidrott, ishockey, skidåkning samt inomhussporter som innebandy, basket och handboll.

Man behöver inte vara världsmästare själv inom en idrott för att bli en bra tränare. Det handlar om att lära sig att inspirera individer till fysisk aktivitet och på vetenskaplig grund erbjuda olika målgrupper (barn, vuxna, äldre) på olika prestationsnivå (motion, elit) ett träningsinnehåll av bästa kvalité.

Något som gör vårt tränarprogram vid Högskolan Dalarna unikt i Sverige är de verksamhetsförlagda projekten som studenterna kommer att delta i. Under en termin kommer studenterna att göra praktik hos exempelvis en idrottsförening eller ett företag i hälso- eller träningsbranschen. Det blir ett ypperligt tillfälle att omsätta de teoretiska kunskaperna i handling. Vi på idrott- och hälsovetenskap har en vision om hållbart tränarskap – ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Den sociala aspekten betyder att man även måste ta hand om sig själv och sina aktiva. Forskning har visat att ungefär 25 procent av alla elittränare bränner ut sig. Det är något som vi som jobbar men tränarutbildningen tagit fasta på. De vi utbildar på tränarprogrammet får lära sig hur de kan utöva hållbart tränarskap så att de inte blir utbrända själva eller att personerna de tränar blir skadade eller socialt utslagna. Hållbarhet är så mycket mer än att till exempel välja tåg till träning istället för bil.

Arbetsmarknaden för akademiskt utbildade tränare är växande. Fler och fler börjar efterfråga akademisk kompetens såväl inom idrottsrörelsen som inom hälso- och friskvårdsbranschen. I framtiden tror jag och hoppas att tränarutbildade kommer att samarbeta mer med läkare och sjukgymnaster och jobba preventivt.

Ett framtida drömscenario vore att skolorna har tränare som utbildar eleverna i allsidigt rörelsekunnande efter skoltid i skolans lokaler. Då blir idrotten tillgänglig för alla samhällsgrupper oavsett socioekonomisk status. Tyvärr anser jag att det idag är svårt för alla familjer att ha råd och tid att ta med sina barn till föreningsverksamhet. Med en modell där skolorna samverkar med idrottsföreningarna och anställer välutbildade tränare som kan lära barnen idrottens ABC så ökar vi möjligheterna för hela Sveriges befolkning att lägga grunden för ett livslångt intresse för idrott och fysisk aktivitet.

Det kommer inte att bli någon lätt utmaning men är fullt möjligt om vi genom utbildning lyfter tränares status i samhället. Ju mer kompetens tränarkåren har ju fler möjlighet tror jag vi kommer att få att påverka beslutsfattare i dessa frågor. Det finns dessutom tydliga forskningsbelägg för hur viktigt det är med allsidig motorisk utveckling i unga år. Forskning visar även att chanserna för att fortsätta vara fysisk aktiv genom hela livet ökar för de som har med sig en bred rörelsearsenal från ungdomsåren.

Kunskapen om den fysiska aktivitetens positiva effekter på hälsan (såväl den fysiska som psykiska hälsan) kommer säkerligen även öka framtidens behov av välutbildade tränare på arbetsplatserna som kan inspirera och leda fysisk aktivitet för vuxna. Där finns ytterligare en potentiell arbetsmarknad för våra tränare.

Text: Frej Hallgren, programansvarig för tränarprogrammet för hälsa och idrott vid Högskolan Dalarna
Kontakt: Email: fhl@du.se
Telefon: 023-778094
http://www.du.se/tranarprogrammet

Vart är svensk idrottsrörelse på väg?

För åtta år sedan klev jag ganska nervös över tröskeln till idrottens hus på Ingarvet i Falun. Ödmjuk inför uppgiften att som distriktsidrottschef utveckla verksamheterna Dalarnas Idrottsförbund och studieförbundet SISU Idrottsutbildarna. Mycket har hänt sedan dess. Dalaidrotten, som vi benämner den gemensamma stödorganisationen till idrotten i länet, har idag andra uppdrag i en ganska annorlunda omvärld.

På hösten 2009 deltog jag på en konferens där idrottsrörelsens framtid diskuterades. En av frågorna var om idrottsrörelsen var, eller skulle komma att bli konkurrensutsatt. De flesta var överens om att den vare sig var det, eller skulle komma att bli det. Idag vet vi bättre. Idrottsrörelsen är utsatt för konkurrens på flera plan. Kommersiella aktörer har tagit plats på en för givet tagen ideell arena. Sociala medier har ersatt behovet av att mötas i klubbstugan. Det utmanar och förändrar. I ett försök att följa med utvecklingen har fler och fler föreningar blivit semikommersiella. En ideell förening, men där du som medlem kan betala lite mer för att slippa engagera dig ideellt. Fler och fler föreningar ser behovet av att ha anställd personal för att klara av den ideella verksamheten. Det kan kortsiktigt verka smart att få lite ökade intäkter till föreningen när lottförsäljningen och andra ideella intäkter går ner. Att kunna köpa sig fri. Men jag vill höja ett varningens finger. Många kommer inte att ha råd att betala. Och ska alla betala kan man fråga sig vilka som skall driva den ideella verksamheten. Risken för en än mer segregerad idrott är uppenbar. Grunden för att så många som möjligt skall kunna ta del av Svensk Idrotts olika aktiviteter är medlemmarnas ideella engagemang. Idag finns i Dalarna ca 20 000 ideella ledare. De lägger ner tid motsvarande ca 2 600 årsarbeten eller närmare motsvarande 1 miljard i lönekostnader. Vem ska betala det om det ideella engagemanget falnar? Vill vi fortsatt vill ha en idrottsrörelse som är till för alla är den absolut viktigaste frågan att inspirera och motivera fler att engagera sig ideellt.

Tiden kan omöjligen vridas tillbaka, och idrottsrörelsen tar på sig en för stor uppgift om man tror sig kunna stoppa samhällsutvecklingen. Den stora och tuffa utmaningen handlar snarare om att anpassa en över 100 år gammal folkrörelse till dagens och morgondagens behov. Globalisering, urbanisering och digitalisering driver på utvecklingen i en rasande takt. Nya produkter och tjänster lanseras dagligen för att möta våra nya behov. Appar som ersätter besöket hos läkaren, eller självkörande bilar. Sociala medier som ger möjlighet till en ny samvaro där varken tid eller geografi är begränsande. En idrottsrörelse som ser möjligheter i ny teknik, som lyckas erbjuda flexibla och attraktiva aktiviteter för alla som vill delta, blir avgörande för framtiden.

Hur ska nu detta uppnås? Är det med pekpinnar och regelverk? Är det med en centralstyrd organisation där medel styrs mot de som uppfyller målen. Svensk idrottsrörelse ska på riksidrottsmötet i maj 2017 ta ställning till ett antal strategiska beslut viktiga för att uppnå målen 2025. Många av dessa beslut andas mer regelverk, hårdare styrning av resurser. Min bestämda uppfattning är att ideellt engagemang inte kan eller bör styras av något annat än den enskildes fria vilja. Endast då finns engagemanget på djupet. Det är endast i den ideella idrottsföreningen som verksamhet bedrivs, och den måste fritt få utvecklas av dess medlemmar. Ekonomiska resurser är inte ett mål i sig, utan ett medel för att uppnå andra mål. Jag påstår med visst fog för det, att människor som är engagerade inom idrottsrörelsen i första hand vill hålla på med idrott, träna och tävla. Låt det få vara så, då kommer andra effekter på köpet. Träning och framför allt tävling är en fundamental drivkraft för allt idrottsutövande inom RFs olika föreningar.

Precis som samhället i stort så möts nu gamla och nya perspektiv. En tid där förvirring lätt uppstår. Ska vi stå kvar eller ska vi ta steget in i framtiden. Svaret kanske blir någonstans mitt emellan. Min spaning säger mig att framtiden kommer att ha en än mer kommersialiserad idrottsrörelse. En idrott där det mer är regel än undantag att köpa sig fri från ideellt engagemang. Men det kommer också finnas det rakt motsatta. Människor som av fri vilja avsätta sin fritid för att engagera sig. Inte för att de måste utan för att de själva vill. Den ideella verksamheten kommer kanske inte att vara lika omfattande som den är idag, men den kommer att finnas

2015 blev ett fantastiskt år. Så många nya kompisar från många olika länder som kom till Sverige och till Dalarna. Människor med nya perspektiv, andra erfarenheter som berikar. Idrottsrörelsen fick ett formellt regeringsuppdrag att jobba med idrott som verktyg för integration och etablering i samhället. Fina ord, men som i grunden är det som varit idrottsrörelsens styrka under årtionden. En folkrörelse öppen för alla som vill delta. Frågan är bara om den fortsatt kommer vara det. Ska idrottsrörelsen på riktigt vara ett föredöme i frågor gällande integration, jämställdhet och inkludering behöver representationen i föreningar och förbund radikalt förändras. Riksidrottsförbundet bildades för dryga hundra år sedan av vita priviligierade män, för just vita privilegierade män. Under årtionden var också verksamheterna stängda för alla andra. Det ansågs länge som en bisarr företeelse att kvinnor skulle kunna idrotta. Det är en kultur som tyvärr till stora delar lever kvar, trots att samhället ser helt annorlunda ut. I allt för få styrelserum saknas människor med utländsk bakgrund. Detsamma gäller den kvinnliga representationen. För den som besöker riksidrottsmötet kommer hen att möta samma bild. Vita privilegierade män i mörka kostymer. Inte en träningsoverall så långt ögat når. För en folkrörelse som vill framstå som inkluderande och öppen för alla så duger inte det. En folkrörelses högsta beslutande organ måste vara representativ för dess medlemmar. Det är inget svårt mål att nå, men det kräver att vissa flyttar på sig till förmån för andra, att lämna makten till någon som bättre representerar den värdegrund svensk idrottsrörelse vill leva efter.

Jag lämnar nu SISU Idrottsutbildarna och Dalarnas Idrottsförbund för nya utmaningar. Jag gör det med en ryggsäck fylld av erfarenheter, möten med fantastiska människor och underbara kollegor. Jag gör det med en viss oro för vart Svensk Idrott är på väg. Kommer morgondagens generationer ha samma möjligheter att ta del av idrottsrörelsen som jag hade, eller kommer det att bero på vad dina föräldrar har i plånboken eller från vilket land du kommer ifrån? Jag ställer mina förhoppningar till alla fantastiska ledare som varje dag i veckan, 365 dagar om året avsätter sin egna fria tid till att hjälpa barn och ungdomar nå sina idrottsliga drömmar. Tack för att ni finns!

David Bergström
Distriktsidrottschef Dalarna 2009 – 2017

Jag kom sist i Skedvirännet, varje år

bullar-20160423_7513-webtop

Det var jag som fick välja sist från det dignande prisbordet i skolskidtävlingen. Min kompis, hon som kom först, hon fick välja bland de fina priserna, träningsoveraller, möbler och stora leksaker. När det till slut blev min tur och jag fick gå fram och välja fanns det ett rött pennfack kvar, i fuskskinn.

Det var mig de väntade in på orienteringsträningen i småskolan. Det var jag som fick höra att ”så ja, nu kommer hon, nu kan vi springa vidare”. Det var alltså jag som alltid fick hoppa över vilopausen med vatten och en stund på en stubbe. Jag som kanske hade kämpat mest och behövde en slurk vatten mest av alla.

Men så var det, det var först som gällde, först fram, fortast, längst, högst… bäst, bäst, bäst. Bäst är bäst, enkelt.

Har jag något i idrottsrörelsen att göra?
Det kan man verkligen undra. Har jag det? En bullbakande tonårsmorsa med hjärtat i kulturen? Jag som inte var bäst… jag som faktiskt kom sist på 60 meter. Jag som hellre sjöng i kör i kyrkan och dansade folkdans på Hjortnäs brygga när jag var 10. Jag som gick på filmfestival i Hallsberg när jag var tonåring, jag som levde lägerliv på somrarna?

Ja jag tror det, mer än någonsin faktiskt.

Idrottssverige är byggt av en massa fantastiska människor och eldsjälar. Människor som är bra på just det där, att vara bäst. De är jättebra förebilder och imponerande idrottsprofiler. De är bäst helt enkelt, de har stjärnstatus. Och vi behöver stjärnor och förebilder att se upp till och mål att sträva efter. För att nå vårt allra bästa, nå eliten, bli bäst, vinna… ja då är det bra att ha bra förebilder, duktiga tränare och föräldrar med obegränsat tålamod och massor av kärlek.

Men idrottssverige behöver också andra människor och eldsjälar. Vi behöver organisatörer, projektledare, teambuildare, marknadsförare, planerare och framförallt bullmammor. De här personerna får aldrig priser på idrottsgalor, de får inte statyetter eller guldbollar. De bara finns där och håller ihop laget. Driver klubbverksamheten. Engagerar och entusiasmerar. Fixar arangemangen. De är otroligt viktiga både för idrottsrörelsen och all annan ideell verksamhet också för den delen. Viktiga för Sverige.

Och Sverige rymmer också en hel del andra typer av människor än vinnarskallarna. De där människorna som inte drivs av att komma först, att stå i rampljuset. De som är nöjda med att vara med. De som gillar att springa och skutta, snarare än att löpa och hoppa. De finns också, och de behöver också röra på sig. Vi behöver också röra på oss. Jag behöver röra på mig.

Tävlingsledare i Skördeloppet
Av just den anledningen valde jag att hoppa på Skördeloppståget i Hedemora. Jag ville peppa människor som mig själv, bullmammor, att röra mer på sig. Och jag ville arrangera ett uppskattat event. Och det är jag bra på, bäst nästan. Kors i taket!

I friidrottsklubben hade vi under en tid haft en dröm och tanke om att dra igång ett springlopp. Det är ju så vackert här i Hedemora och vi hade ju en så fin arena i den nybyggda Vasaliden Arena. Och fler behöver röra på sig.

Vi ville tänka brett, inte i första hand elitsatsa, vi ville få fler att röra på sig på ett roligt sätt. I år går vi in på fjärde året och deltagarantalet ökar stadigt. En succé helt enkelt.

Talar inte samma språk
Med total avsaknad av egen vinnarskalle och det där sportsliga tänket med elitsatsning och vinna eller försvinna har det varit ganska knepigt att ta sig in i den idrottsliga gemenskapen. Vi talar liksom inte samma språk jag och de ”riktiga” sportmänniskorna.  Många klubbar satsar stort på de som har potential att bli bäst, och de andra får hänga med bäst de vill. Många får sitta på bänken match efter match och man har svårt att förstå varför inte alla vill vara med när det vankas höjdhoppstävling i den fina inomhushallen.

Som ordförande i friidrottsklubben i Hedemora har mitt mål varit att så många som möjligt ska ha roligt på träningen, lära sig att det är kul att röra på sig. Många ska få prova många olika grenar med målet att tillslut hitta något som är riktigt kul. Jag vill utbilda vardagsmotionärer i första hand, och hittar vi bland dem dessutom en SM-hoppare så är det jättekul! Självklart får de som vill vara med på tävlingar, det är bra för utvecklingen att våga testa sig själv. Men, för många är det stort bara att våga prata med den där stora tonåringen i gruppen bredvid.

Triangulär eller Rektangulär idrottsverksamhet
Döm om min förvåning när jag på friidrottsförbundets planeringskonferens i höstas blev presenterad för det ”nya” rektangulära tänkandet inom idrotten. Man vill nu komplettera det triangulära tänket där målet är att bäst är bäst med en bredare inriktning. Det är ju underbart! Det är bra att satsa lite bredare, låta alla vara med, och jobba långsiktigt med motion jämte elitsatsningar. Statistik visar att fler fortsätter idrotta och motionera upp i högre åldrarna om klubben bjuder in till motionsglädje och gemenskap i första hand, och att ganska många droppar av redan i tonåren med det triangulära elittänkande som hittills varit standard. Man vill bredda verksamheten genom att få många att bli duktiga motionärer samtidigt som man lyfter fram några få att bli bäst i Sverige. Hand i hand. Motionsglädjespridare och superstars!

Yey! Det finns hopp!
Mer motion till framtidens viktiga bullmammor!

annamarianordsrom-20160722_9830-portratt
Text: Anna-Maria Nordström, bullmamma,
organisatör och tävlingsledare i Skördeloppet i Hedemora

Rörelse är givet hela livet – för alla!

friskissvettisblogg-1-webtop

När jag kommer ner till en av Borlänges största mötesplatser för alla – oavsett ålder, nationalitet och kön så ryser jag! Det är så häftigt att vi kan samlas oavsett bakgrund och träna tillsammans. Här tränar ca 7 000 personer. Vi på Friskis&Svettis erbjuder lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalité för alla och det är vi stolta över!

I höstas erbjöd vi andra föreningar att delta i en ny verksamhetsform
Med hjälp av projektpengar från Idrottslyftet genom Dalaidrotten, kunde vi erbjuda en ny verksamhet. Detta i form av träningspass där idrottare från olika föreningar och idrotter tränade tillsammans med sina tränare/ledare, men under ledningen av ledare från Friskis.  Det har varit ett tuffare pass med styrka och intervaller, mycket fokus på teknik, bål och balans. Passet har varit ett komplement till de olika idrotternas ordinarie träning. En möjlighet att träffas och träna ihop med andra. De fick ta del av vår kunskap, fysisk träning som dessa idrottare normalt inte brukar utföra på respektive träning.

Själv har jag varit med och tränat på detta pass. Riktigt kul när tjejer, killar och deras tränare/ledare får träna tillsammans. Varför gör vi detta? Jo vi tror på att vi tillsammans kan bidra till att fler stannar inom idrotten.

Vi på Friskis vill vara med och påverka samhällets utveckling
Därför genomför vi träning med integrationsinriktning och träning för alla åldrar.

  • Vi samarbetar med mottagningsenheten där ca 25-40 barn tränar tre gånger i veckan.
  • I projektet Gemensamma krafter, träffas kvinnor från olika länder som tränar hos oss.
  • Tonårsinspiratörer, är en verksamhet där unga leder unga. Syftet är att öka innanförskapet och motverka utanförskapet . Att bygga goda relationer, att få må bra och göra goda val i livet. Vi tror att dessa inspiratörer som är mellan 16-19 år kommer att bidra med att det blir lättare för andra att börja träna. För oss är det viktigt att ha funktionärer i alla åldrar. Projektet är ett samarbete med Fältgruppen i Borlänge.
  • Röris i skolorna i Dalarna, är ett område som vi prioriterat länge. Musik och rörelser som barnen tycker är roliga. En träningsform på ca 20 minuter som kan genomföras i klassrummet eller ute och ombyte är inte nödvändigt. På så vis vill vi vara med och bidra till att barn får rörelse varje dag.

Gemenskap och glädje är vårt motto
I vår har vi  111 pass i veckan! Det finns träning för dig som vill börja med ett mera aktivt liv. För dig som tränar regelbundet och så klart hela vägen till våra seniorer. Coolt att vi har ca 150 seniorer/pass som tränar och umgås hos oss. Vi vill på riktigt ha våra dörrar öppna för alla!  Just detta tror jag är en del av vår framgång.

Ibland får jag frågan – hur drivs detta företag?
Det tolkar jag som positivt. Jag berättar då att vi är en idrottsföreningen där vi har 250 st som jobbar ideellt för att våra medlemmar ska få en härlig träningsupplevelse.

Hos oss är alla ideellt arbetande funktionärer och våra anställda viktiga. Varje år jobbar vi med vår värdegrund och tillsamman vill vi utvecklas. Genom att alla är lika värda skapas respekt och när vi pratar med varandra kommer delaktigheten. Hos oss finns energi och glädje som vi gärna delar med oss av.

Vi är en förening med tydliga ramar
För oss är det självklart att vi är vaccinerade mot doping.

Ja, vi är faktiskt väldigt stolta över vår verksamhet!

anneliostberg-friskissvettis-2-portratt
Text: Anneli Östberg, ordförande Friskis&Svettis Borlänge

Förälder till idrottande barn

ish-gastblogg

Maria heter jag och är förälder till tre barn som alla håller på med idrott. Min tanke var att skriva hur det är att vara förälder till idrottande barn. Sedan läste jag en artikel som fick mig på andra tankar, (artikeln hittar du i slutet av min blogg).

Selektering av våra barn och ungdomar börjar alldeles för tidigt, till vilken nytta? Och för vems skull? Utifrån både min föräldraroll, arbetsroll (arbetar på ett idrottsförbund) och styrelseroll i en idrottsförening så kan jag se detta på olika sätt, inte bara som en subjektiv förälder där mitt barn står i fokus.

Selektering av barn som tidigt är duktig på sin idrott, som har kommit lite längre än sina kamrater, vilket är ganska vanligt då alla barn och ungdomar utvecklas olika.  Vissa kommer in i puberteten tidigt vilket oftast ger en fördel inom idrotten. De barn som ligger i framkant som yngre ska genast få högre utmaningar. Helst ska man inte spela med sitt ålderslag utan målet är hela tiden att klättra uppåt. Jaha, vill barnet, föräldrarna, tränarna eller föreningen detta? Vems syfte tjänar det i långa loppet?

Barnet som hela tiden ska flyttas upp, kan känna press att prestera både från ledare och föräldrar.  Men vad vill barnet? Kanske spela i sin kompis lag. Varför kan man inte få vara bäst där man är just då? Så fort någon sticker ut så pratas det om talang. En talang kan ju faktiskt blomma ut sent. Det är alldeles för mycket press och stress kring barn och ungdomars idrottande.

De andra barnen och ungdomarna då? Vilka utmaningar ger man dessa, för att de också ska få möjlighet att utvecklas och känna att de också duger/räcker till? Att börja med en ny idrott när man är tolv år går ju knappt, man hamnar alldeles för långt efter alla andra.

Allt går ju faktiskt inte ut på att vinna! Även om man tycker om att vinna, bör det inte ske till vilket pris som helst. Jag tror det är relativt vanligt att barn och ungdomar redan tidigt placeras in i ett fack.

Jag har hört och sett mycket både som förälder och i min yrkesroll. Det finns många exempel, där barn som är aktiva i flera idrotter inte får vara med och spela match med sitt lag till helgen, för att barnet valde att köra den andra idrotten en av träningarna under veckan som gick. Vi vuxna tillsammans med RF ska ju uppmuntra att prova på flera idrotter, inte tvinga tioåringar att välja en idrott.

Vad jag vet så betalar alla lika mycket för att delta, både i form av avgifter och en massa andra åtaganden såsom försäljning, kioskpass m.m. Vad är det då som säger att just Kalle ska få vara med och spela men inte Lars?

Alla måste få vara med och delta. Vem utvecklas av att nöta bänk? Det gör faktiskt ont i mig att se sådant oavsett om det är mitt barn eller någon annans. Det är faktiskt våra barns och ungdomars välmående det handlar om.

Jag ser idrotten som en lång utbildning för barnen och ungdomarna, de ska lära sig och ha kul på vägen oavsett vilket mål de har. Det är så vi får fram de bästa och mest sympatiska idrottsutövarna!!

Jag låter kanske krass men jag är en person som vill att alla ska få vara med, för vi ska ju faktiskt jobba för så många som möjligt så länge som möjligt. Den lilla procenten som kanske hamnar i elit är ju väldigt liten, men de som inte blir elit är ju så många fler.

Utifrån mitt idrottsområde ishockey så har vi bl.a. rekommendationer att barn som är nio och tio år ska spela på halvplan för att så många som möjligt ska få chansen att röra pucken och vara med i spelet. Men alltför många gånger spelas det ändå på helplan och oftast är det kanske en eller två spelare som kommit längre i sin utveckling som spelar pucken själv över hela isen, över allt och alla. För vem är detta bra?

Hur är det att vara förälder till idrottande barn idag? Hur får man ihop livet som idrottsförälder idag? Det enklaste vore om man hade ett barn och inte tre som jag har. Alla mina barn har både sommar- och vinteridrotter, d.v.s. totalt minst sex olika idrotter. Som om det inte räckte med träningsavgifter, man ska dessutom sälja en massa olika saker. Till vem ska vi som familj sälja alla olika saker till? Marknaden blir ju liksom mättad efter ett tag.

Som idrottsförälder vill jag ställa upp för mina barn, jag älskar att få vara med och dela deras glädje inför idrotten. Själv har jag aldrig deltagit i lagidrott, konstsim var min grej. Men jag kan inte komma ihåg att mina föräldrar var så delaktiga som dagens föräldrar är. Är föräldradeltagandet så stort för att man tror att just mitt barn kommer att hamna i elit?

Jag hoppas att jag har gett och kan fortsätta ge mina barn bra förutsättningar inför idrottslivet, oavsett vilken nivå de hamnar på. Att de kommer att ha ett livslångt intresse för idrotten och kanske en dag kunna ge tillbaka i form av att vara ledare eller annat i en förening. Att de fortsätter idrotta genom hela livet, för att idrotta ger mycket på många olika plan.

Nej, låt barnen och ungdomarna ha roligt. Vi vuxna som finns runt omkring ska stötta och hjälpa våra barn att ha roligt och utvecklas så som de själva vill, inget annat. Ansvaret för att så många barn och ungdomar som möjligt idrottar så länge som möjligt vilar på oss vuxna, såväl föräldrar som ledare och inte minst föreningarna. Det är vår uppgift.

Artikeln är från 2013, har vi kommit längre idag? Jag vet inte, har vi det?  Detta gäller inte bara inom fotbollen som artikeln berättar om, det förekommer i alla idrotter.

Artikeln ”Trött på alla dinosaurier i svensk fotboll” tyckte jag var riktigt bra skriven. http://sillyseason.se/fotboll/trott-pa-alla-dinosaurier-i-svensk-fotboll-20373/

maria-f-andersson-portratt Text: Maria F Andersson, Dalarnas Ishockeyförbund och idrottsförälder.

Vad gör en förbundskapten i friidrott?

Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån
Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån

Den frågan får jag ganska ofta och den är svår att svara på då ingen dag är den andra lik.

I somras arbetade jag med flera mästerskap. Först EM i Amsterdam, det var många uttagningar och mycket logistikplanering. Vi hade 62 aktiva med oss som hade med sina tränare ca 40 st, dessutom hade vi physio, sjukgymnaster och läkare med oss. Det innebar att totalt var vi över 110 st på plats i olika boenden med olika resdagar olika förutsättningar, men alla i samma lag!

Att då berätta vad man gör är mycket svårt eftersom dagarna går i ett vansinnigt tempo och allt kan hända hela tiden. Men nästan allt är positivt och ibland ganska dråpligt då människor inte alltid gör det man förväntar sig att de ska göra.

En ”vanlig” dag på EM var ofta lång, det är det enda jag vet. Jag brukade alltid äta frukost med den som var först uppe, och se till att alla som skulle vara vakna var det samt att de mådde bra. Jag avverkade ofta någon frukost till som sällskap och därefter åkte vi till arenan för att vara med på tävlingarna.

Väl på arenan försökte jag se alla våra aktiva som deltog och ha koll på vad som hände. Var uppvärmningsarenan nära tävlingsarenan, tillbringade jag även tid där, då jag tycker det är det bästa stället av alla.

  • Det vibrerar av förväntningar och nervositet på en uppvärmningsarena. Otroligt kul att studera alla varianter på uppvärmningar och förberedelser inför allas olika tävlingsmoment. Vissa värmer upp hur mycket som helst, andra går bara runt och ser ut att må mycket bra, några ser ut som de helst vill fly från stället! Vissa har mycket strikta rutiner de följer, medan andra ser ut som det var vara första dagen någonsin på en uppvärmningsarena då allt blir spontant. Vad som är rätt eller fel är mycket svårt att säga då alla varianter brukar fungera eller inte fungera ute på banan. Det jag ändå tror mig veta är att det aldrig är bra att värma upp för mycket, eftersom man lätt blir trött och tappar explosivitet till tävlingen.

När tävlingarna var slut åkte vi hem för att ha lagsamlingar och ledarsamlingar. Jag tittade till de som varit kvar på hotellet för att träna under dagen. Det blev även ett besök hos våra physio där det oftast var mycket verksamhet och trevlig stämning hela kvällen lång. När allt detta var klart brukade det vara sen natt, och dags att sova.

Efter EM hade jag två dagar på mig att nominera de sista aktiva som blev uttagna till OS. OS är inte som ett EM, där var det andra arbetsuppgifter och en annan administration att arbeta med. Det är SOK som bestämmer om vilka som blir uttagna och min uppgift var att nominera de jag ansåg hade uppfyllt de kriterier som fanns framtagna. Resor och kläder planerades av SOK:s personal i samverkan med mig. Friidrotten är en spretig idrott jämfört med många andra idrotter, eftersom vi har så många olika grenar med helt skilda behov.

Detta innebar t.ex. att några hade precamp på hög höjd, några i Portugal tillsammans med andra idrottare som skulle till Rio, vissa valde att stanna hemma och träna in i det sista.

Klädernas storlekar och funktioner skall vi inte heller jämföra med någon annan idrott, då vi hade allt från minsta damstorlek till största storleken bland herrar.

OS i Rio var en mycket spännande tävling då många av våra aktiva gjorde fantastiskt bra resultat och andra misslyckades med sina målsättningar.

Medialt fick vi mycket kritik, då media ofta jämför de med bäst placeringar. Våra bästa placerade sig på 6:e och 7:e plats. Media räknade inte våra fantastiskt fina placeringar som Lovisa Lindh, Axel Härstedt och Sarah Lahti stod för, d.v.s. två 10:e placeringar och en 12:e plats, medan vi inom friidrotten uppskattar dessa mycket. Jag tycker att det känns mycket bra inför framtiden då alla i Rio har chans och vilja att vara med även i Tokyo. Men före OS i Tokyo, har vi även två VM och två EM, där vi möjlighet till bra placeringar. Det ska bli kul och spännande att följa de aktiva!

Efter årets stora mästerskap, trodde alla att, nu blir det lugnt. Det var det största missförståndet av alla när det gäller mitt arbete. Då var det ca två veckor till Finnkampen, 100 st i laget plus coacher och physio ska tas ut. Men säga vad man vill – Finnkampen är den bästa avslutningen man kan ha på en säsong och vilken glädje vi hade i laget. Att dessutom få ta hem två spjutsegrar på finsk mark när det som bäst behövdes, det blir något att tänka tillbaka på i vinter.

När det inte är mästerskap och landskamper så är det ofta mycket administrativt arbete och många möten. Det gäller att planera för kommande säsong, planera för de aktiva som får stöd av SOK eller tappar sitt stöd. Planera vårt förbunds möjligheter till stöd och verksamhet för alla aktiva och olika grengrupper.

Men nu på höstlovet skall jag ta mig en veckas semester då även detta är viktigt för att kunna göra ett bra jobb nästa sommar!

Håll nu tummarna för vårt fina friidrottslandslag under 2017, för jag tror det kommer bli ett mycket roligt år!

Karin Torneklint, förbundskapten Svenska Friidrottsförbundet

 

Rörelseglädje, en pusselbit för ett hållbart samhälle?

stinamunters-swimrun-fotoannanyberg-webtop
Foto: Anna Nyberg

Jag känner en enorm frustration när jag läser exempelvis debattartiklar eller lyssnar till föreläsare som säger saker i stil med ”- Vi måste få våra politiker att öppna ögonen!”.

Här är jag, ett kommunalråd född på 1970-talet, med vidöppet sinne för att hitta nya innovativa lösningar kring hur vi ska få fler människor att hitta glädjen i fysisk aktivitet.  Jag är beredd att göra allt som står i min makt för att bidra till ett friskare, gladare samhälle. Men jag kan inte göra det ensam. Det krävs samverkan. Samverkan mellan kommuner, landsting, förbund, föreningar, fonder, evenemang, företag och ideella krafter tror jag är nyckeln till framgång.

Idrott är ett ord som kan förknippas med hela känsloregistret (glädje, sorg, ångest, ilska). Kanske är det klokt att tala mer i termer som fysisk aktivitet eller att sporta för att tilltala fler. Vi behöver flytta fokus från prestationer till hälsa, glädje och gemenskap.

Att få vara en del av en förening som bygger på glädje över ett gemensamt intresse är speciellt. Det är tyvärr inte en upplevelse som alla får ta del av. I dagens samhälle borde det vara naturligt att vi som befinner oss i ”innanförskapet” öppnar upp och välkomnar alla att vara med, vi vet nyttan av det. Tänk om ett mål vore fler deltagare, oavsett nivå, med sikte på hälsovinster istället för tabeller? Det ena behöver inte utesluta det andra. På det området tror jag att kommunerna skulle kunna vara drivande genom att avsätta pengar och uppmuntra föreningar att söka för nyskapande verksamhet, tillgänglig för alla utifrån ett hälsoperspektiv, en form av social investering.  Vansbro kommun delar för första gången ut en fritidscheck till ALLA barn upp till 18 år( 500 kronor att lösa in hos valfri förening). Det har resulterat i nyskapad verksamhet och många tankar kring hur kommunen och föreningar kan samverka. Höga aktivitetsavgifter utesluter många från att delta i föreningslivet. Här krävs ett nytt tänk.

Jag deltog nyligen som åhörare i Vasaloppet Forum, där presenterades bland annat pulsträning på schemat för skolelever, kopplat till ökad måluppfyllelse i skolämnen. Forskning visar att fysisk aktivitet förbättrar inlärningsförmågan. Vi vet: att motion har positiv effekt på vår psykiska hälsa, att övervikt ofta hänger ihop med ett större intag än uttag av energi, att vi borde röra på oss mer osv. När vi vet allt detta, undrar jag− nej, jag sliter mitt hår− exakt VAD är det vi väntar på?

För skolans del önskar jag att någon på nationell nivå pekar med hela handen och säger: ”Vi inför pulsträning på schemat i hela landet, det skulle göra gott!” Men i väntan på den dagen, om den någonsin kommer, får vi i kommunen hitta samverkan med andra och försöka rodda någon form av projekt för att komma vidare i just den frågan. Här har Vansbro kommun sått ett första frö som förhoppningsvis gror.

Jag tror att fysisk aktivitet, oavsett form, är en grundbult till människors välbefinnande och en hållbar utveckling i samhället. Det betyder INTE att alla människor ska delta i lopp och lägga all sin lediga tid på träning. Utmaningen ligger i att aktivera de som idag inte är aktiva. Vi skulle spara mycket onödigt fysiskt och psykiskt lidande samt stora summor pengar om vi lyckas bygga ett samhälle där fysisk aktivitet blir en naturlig del av varje enskild individs vardag.  Det är viktigt att var och en tar ansvar för sitt eget förebyggande arbete, sin egen hälsa. Det ansvaret kan vi som individer inte lägga över på någon annan. Det behöver vi våga prata om.

I kommunen kan vi erbjuda kostnadsfri skuld- och konsumentrådgivning liksom energi- och klimatrådgivning. Vi borde satsa på en kostnadsfri friskvårdsrådgivning. Jag vet inte om det är möjligt, men tanken tilltalar mig.

Vi vet våra utmaningar och vi har tillgång till mängder av forskning. Men vad ska vi med all denna forskning till, om vi inte använder oss av den? Det är hög tid att börja stämma i bäcken och jobba förebyggande. Vi behöver hitta gemensamma forum där vi kan mötas från olika nivåer och hitta nya vägar framåt mot ett friskare och gladare samhälle. Det blir en vinst för alla.

stinamunters-webportratt
Text: Stina Munters, kommunalråd i Vansbro

 

 

 

 

Vem skulle acceptera en bög i omklädningsrummet?

Christoffer-Smitz-montage

Jag kan inte säga att jag har särskilt många levande minnen från när jag var 8-9 år, men det finns ett som är mer tydligt än andra. Någon gång i tredje klass började en annan pojke på skolan, i en parallellklass. Och av någon anledning började jag ägna honom väldigt många tankar. Det var något mjukt och inbjudande – lockande – med honom.

I den värld som var min då, ett litet samhälle utanför Timrå, fanns inga tjejer som blev kära i tjejer, inga killar som ville vara en annan kille närmast. Däremot fanns hån och nedvärderande skämt om något vi som barn knappt ens förstod.

En 9-åring till en annan:
– Är du bög i en bur?
– Nej…?
– Bögen är lös!

Och så visste vi alla att det var något farligt. Bögarna. Och så kunde det få vara. Det var ändå något ofantligt avlägset, för mig och säkert för de flesta andra lågstadiebarn på 80-talet. Så därför var det inte något märkvärdigt att berätta om en inre tanke sprungen ur lockelsen till en annan pojke.

Min bästa vän vid den tiden, David, och jag satt på en gräsplätt mellan en radhuslänga och ett höghusområde. Sensommargräset var grönt, alla hus röda. David pratade om att gräva ned hemliga överenskommelser. Att på papper skriva ned något som var mellan oss, måla löftet med varsin blodsdroppe och lämna någon decimeter under jord. För då skulle vi båda vara bundna av det. Vi gjorde aldrig det. Istället berättade jag om den nya pojken i skolan. Om hur jag tyckte att det var något särskilt med den pojken. Att han var speciell. Att han var söt.

Det tog bara några hundradelar, sedan ett hånfullt leende, sprunget ur ett barns oförstånd, följt av en retsam ramsa:

”Christoffer är kär i en kille, Christoffer är kär i en kille.”

Lika snabbt som leendet och ramsan kommit, lika snabbt nekade jag. Vad jag sa har fallit bort, men jag vet att det stannade där mellan mig och David. Och jag vet också att det var där och då jag förstod att lockelsen var farlig. Att det jag kunde känna för andra pojkar måste grävas ned, så djupt att ingen någonsin ska kunna se. Kanske inte ens jag själv.

Fotbollen var redan som liten en stor del av mitt liv, och har varit det sedan dess. Och var det någon arena jag förstod att jag måste dölja mig själv på var det där. För vem skulle acceptera en bög i omklädningsrummet? Lagkamraterna som tog varje tillfälle i akt att ta avstånd från bögar? Tränaren som skrattade åt bögskämten? De föräldrar som utanför planen bidrog med samma jargong?

Kanske var det inte så konstigt att idrotten var det sista ställe jag vågade vara öppen på. Och att det dröjde alldeles för länge innan den då 25-åriga mannen fann modet. Modet att se en rädd och ensam 9-åring i ögonen, en 9-åring som övergivit sig själv på en gräsplätt i ett litet samhälle utanför Timrå, i slutet på 80-talet. Och modet att säga, det är dags.

För mig gick det bra. Ett accepterande lag. Ett kamratgäng där öppenheten var starkare än rädslan och okunskapen, och där en nygammal Christoffer togs emot med öppna armar.

Jag tänker ibland på vad min kamrat David ville att vi skulle gräva ned för sanning. Troligtvis minns han inte ens den dagen. Det som är ett starkt minne för mig är inte sällan sedan länge bortsorterat av dig. Men jag undrar hur många andra HBTQ-personer som gräver ned sanningen om sig själv, och som aldrig – som jag – får chansen att låta den växa.

Många av dessa personer vet vi bokstavligen låter sitt blod måla över det ingen någonsin kan få se. Andra hittar en väg ut, efter många tvivel och omvägar. Kanske är det långt kvar tills en pojke kan berätta om sin kärlek till en annan pojke och mötas av ett varmt leende och en axelryckning, men kanske kan vi göra alla dessa omvägar lite kortare. Varje Pridetåg, varje samtal som synliggör HBTQ-personer och varje enskild person som står upp och säger ifrån när bögskämtet kommer är ett steg på vägen.

Kanske är det löftet vi ska ge varandra, David. Kanske ska det vara att säga ifrån, att alltid stå på den utsattes sida, att alltid göra gott. Och kanske möts vi igen någon dag, på den där gräsplätten mellan det röda höghusområdet och radhuslängan, för att försegla löftet några decimeter under jord.

Text: Christoffer Smitz, föreläser om utanförskap inom idrotten och spelar i  Stockholm Snipers – Sveriges största HBTQ-idrottsförening

Dala Pride 2016 – en vecka i normbrytandets tecken
19-24 september

 

För tillfället lever jag min dröm!

Foto: Andreas L Eriksson/BildbyrΌn
Foto: Andreas L Eriksson/BildbyrΌn

Skönviks IP har bytts ut mot Tele2 Arena, Säters IF-IF Tunabro flickor 13 har blivit Hammarby-Gefle i Allsvenskan. Min vardag som fotbollsdomare har gått från halvskrala omklädningsrum bakom kiosken i en gammal barack till rum på stora arenor. Resan har gått väldigt snabbt, det känns som jag nyss stod på planerna runt om i Dalarna och blåste.

Fotbollen är dock densamma, elva mot elva, en boll och ett domarteam. För mig är fotboll kärlek, passion och glädje. Det har den varit sedan starten av min resa.

Den senaste tidens skriverier i media har verkligen belyst den bistra verklighet som kan råda ute runt fotbollsplanerna i Dalarna. Detta gör mig oerhört bedrövad. Hot, våld och trakasserier är en vardag för domarna, som gör så gott de kan. Detta måste få ett slut! Mer kärlek, mindre hat! Jag själv har varit förskonad från dessa påhopp och sett ganska lite av det dessutom, men man hör ju saker varje vecka nu för tiden.

Egentligen är det konstigt att länet utbildar ca 250 stycken 7-manna domare i åldrarna 14-15 år varje säsong, för vem vill egentligen vara domare?

Att döma fotboll är en stor roll som många av dessa nyutbildade kan ha svårt att axla den första tiden. Men den som kanske dömer sin första match i karriären ska inte få höra ”Är du blind domar’n”, de ska få höra ”Va modig du är”. Precis som spelarna oftast får höra ”Bra försök” när de missar en passning.

Om vi ska få spelare, ledare och domare inom fotbollen krävs ett positivt förhållningssätt. Som fotbollsförälder måste man börja ta ansvar för sitt uppträdande, att publik gör sig skyldig till trakasserier är vedervärdigt. Så nästa gång du står och skriker på en domare, som missat något, försök och tänk dig in i den rollen och att få orden över sig.

Från och med nu är det dags för en attitydförändring, alla domare gör alltid så gott de kan. Ibland blir det många fel varje match, ibland inga alls, precis som för en spelare.

När man som ung domare kliver ut på planen för allra första gången är man inte så kaxig. Tänk dig själv att göra något du aldrig gjort förut och som involverar ett gäng människor som du ska få att hålla sams, det kan jag med erfarenhet säga inte är det lättaste alla gånger.

Fel kommer vi domare tyvärr alltid att göra, vi är människor precis som alla andra. Det vi måste försöka skapa tillsammans är ett bra förhållningssätt till varandra. De ska inte vara spelarna i ena ringhörnan mot domaren i den andra, utan domaren ska vara en del av familjen.

Dalarnas Fotbollsdomarklubb har nu startat ett mycket värdefullt mentorsprojekt där alla unga domare stöttas.

Stöttning i livet är oerhört värdefullt, vare sig man är på sin ordinarie arbetsplats, i skolan eller hemma. Att bli sedd är oerhört viktigt för dagens människor och så var det även för mig i starten av min karriär. Det var väl tur att man fick det stödet när man var en ung kille som dömde fotboll för att det verkade kul och för att tjäna en extra penning. Min pappa har alltid funnits där för mig och samtliga domare som dömt/dömer i Säter. De har stöttat i både med- och motgång. Detta har gjort att Säter år efter år efter år får fram nya domare och att jag själv är där jag är idag.

Nu bygger vi framtidens fotboll där kärlek, passion och glädje är byggstenar!

Text: Glenn Nyberg, FIFA Domare