Målet är att alla deltar efter sin förmåga och på lika villkor

Foto: Per-Olof Ericsson

Paraidrotten fungerar bra på vissa områden, men tyvärr mindre bra på andra områden. Det finns idrotter med en mer välkomnande miljö, än andra. Inom dessa idrotter gör det inte någon skillnad om personer med funktionsnedsättning deltar. Det är då inkludering är som bäst.

Inom parasporten är ambitionen att idrotterna ska ta hand även om utövare med funktionsnedsättning och att verksamheterna ska integreras, sk överlämnade idrotter. I de fallen då idrotter är överlämnade är det viktigt att uppföljningen är noggrann så att personer med funktionsnedsättning inte slutar för att mottagandet inte är optimalt, då har vi misslyckats med våra ambitioner.

Samhället/politiken kanske med hjälp av ekonomiska krafter ska driva på för en inkludering och att den blir så bra som möjligt. Där föreningslivet lyckas bra skulle man kunna premiera föreningslivet. Där man inte gör ett bra jobb, kunde man kanske ifrågasätta föreningsbidraget?

Men jag tror initialt att man ska undvika pekpinnar och lita på att den ideella kraften gör ett bra jobb tillsammans.

I vårt län har Parasport Dalarna och Dalarnas Idrottsförbund haft ett första möte, ett positivt möte om hur vi ska arbeta vidare. Målet är att alla deltar efter sin förmåga och på lika villkor. Men det finns en del utmaningar med vissa idrotter inom paraidrotten. Vissa idrotter har inte någon naturlig motsvarighet inom friskidrotten. Men ingenting är omöjligt, som en viss herre från Dalarna sa.

Ola Brossberg
Ordförande Parasport Dalarna   

Annonser

Dalaidrotten – en viktig aktör för utvecklingen av Dalarna 

PeterBerglund-webtop

 Idrottsföreningarna i länet har mer än 163 000 medlemmar. Vi har 24 000 ideella idrottsledare i nästan 1 000 idrottsföreningar. Tillsammans med andra aktörer kan vi göra mycket stora insatser för länets utveckling.  

Idrotten bidrar med miljonintäkter varje år genom stora och små tävlingar, cuper och evenemang. Idrottens förmåga att vara mötesplats för olikheter gör också att vi är en mycket viktig del i samhällsbygget.  

Under 2018 har jag träffat tretton av länets kommunstyrelser för att diskutera vilka utmaningar kommunerna står inför och hur Dalaidrotten ska kunna stötta dem i den fortsatta utvecklingen.  

Gensvaret från kommunstyrelserna har varit mycket positiv.  

De tre största utmaningarna i kommunerna är: 

  1. Integration (finns som topp tre bland utmaningarna i nästan alla kommuner) 
  2. Folkhälsan bland kommunens invånare 
  3. Att höja studieresultaten, främst inom grundskolan 

Att klara av skolan och gå ut gymnasiet med en examen är den åtgärd som har störst betydelse för din framtida folkhälsa. Det finns mycket forskning som visar på rörelsens inverkan på förutsättningarna för att klara skolan med godkända resultat. Idrotten är också ett av de områden som är mest framgångsrika när det gäller integrationsarbete. Detsamma gäller för att förbättra folkhälsan. Genom att vi inom idrotten når nio av tio ungdomar under deras uppväxt kan vi bidra till att grundlägga bra vanor tidigt i livet.   

Förutom vår ordinarie verksamhet har vi gjort särskilda satsningar för att stötta länets skolidrottsföreningar så att de kan bedriva regelbunden rörelse på sina skolor efter ordinarie skoltid. Vi har också tillsammans med kommuner ett utvecklingsarbete i flera skolor i länet där vi anställt aktivitetsledare som leder rörelseaktiviteter på rasterna för elever i F-6 skolor. Dessutom har vi ett arbete med särskilda insatser i segregerade områden. 

Dalaidrotten kan alltså göra insatser inom alla de områden som länets kommuner anser är deras största utmaningar.   

Hur kan vi mer bistå till länets utveckling: 

  • Sänka trösklarna så att fler kan börja idrotta och komma in i en positiv gemenskap 
  • Hjälpa idrottsföreningar med nätverk, kompetens och ekonomiska medel  
  • Ett mer jämställt Dalarna 
  • Bistå med insatser för att förbättra länets folkhälsa 
  • Ett attraktivt Dalarna med ett rikt föreningsliv som attraherar invånare, besökare och inflyttare 
  • Genom vår verksamhet i Dala Sports Academy Elit locka hit kompetent arbetskraft till länets företag och organisationer 
  • Vara remissinstans vid byggande av nya bostadsområden så att ytor för rörelse finns med 
  • Hjälpa till att ta fram idrottspolitiska handlingsprogram i kommunerna 

 Mer än hälften av länets befolkning är med i en idrottsförening – tillsammans kan vi göra skillnad! Vi inom Dalaidrotten är beredda att bidra med aktiva insatser för Dalarnas bästa.   

Text: Peter Berglund, Distriktsidrottschef
Dalarnas Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna 

Träning och gemenskap för starkare pensionärer

BorlŠnge Bordtennisklubb, TrŠning, BarnFoto: Daniel Eriksson, Bildbyrån

Svensk idrott vill att fler blir engagerade inom föreningsidrotten under hela livet. I gymnastikrörelsen fanns det tidigare ett uttryck:” Från barnaår till silverhår”. Idag hör man: ” 70 är det nya 50 ”. Jag minns när jag som barn var på 50-årskalas. Alla var klädda i svart vilket kanske förstärkte min uppfattning när jag tänkte: ” Oj, vad gamla de är. De har nog inte många år kvar att leva ”.

Pensionärer idag är verkligen aktiva med idrott av allehanda slag. De håller på med vandring, cykling, orientering, golf, boule och bowling för att nämna några av aktiviteterna. Men tyvärr är det oftast bara de som sedan tidigare ägnat sig åt idrott innan de blev pensionärer. Det finns därför ett stort behov av att få igång fler över 65 år att börja röra på sig.

Pensionärsorganisationerna jobbar hårt för att föra ut budskapet om hur man bör träna och äta. Man slår ett slag för det friska och i detta ligger exempelvis att föra ut hur viktigt det är med balansträning och om säkerhet i vardagen i allmänhet. Att träna balans är väsentligt för äldre då fallolyckor kostar samhället stora pengar idag.

Det är många pensionärer idag som inte är anslutna till någon idrottsförening och som för övrigt vet väldigt litet vad idrottsrörelsen skulle kunna bidra med i alla de pensionärsföreningar som finns. Pensionärer är verkligen en underutnyttjad tillgång till idrottsrörelsen. Då menar jag inte bara att genom denna få tillgång till kunskaper till hur vi ska tillgodose behovet av att vara aktiv hela livet, utan kanske ännu mer hur man skulle kunna nyttja pensionärer som en resurs inom organisationsledarrollen. Det finns många funktioner inom idrottsrörelsen där en pensionär skulle kunna vara en resurs. Hen har ofta en lång erfarenhet av att administrera, organisera och leda. Om hen dessutom till äventyrs inte skulle vara särskilt fysiskt aktiv vore det kanske en inkörsport till att börja träna.

Frågan som blir naturlig att avsluta detta inlägg med blir därför givetvis:

När tänker din förening kontakta en pensionärsförening eller en pensionär?

Text: Lennart Nilsson, Ordförande SPF Seniorerna Dalarna

Hur ska vi få fler tjejer att bli tränare eller domare inom idrotten?

KarinBostrom-BB171210ZL051-FotoDanielEriksson-webtop

En fråga som jag får då och då och som jag själv gått och funderat på genom åren.

Själv valde jag att utbilda mig till tränare innan jag bildade familj, jag tränade lag i olika åldrar och hann faktiskt med att spela själv på ganska hög nivå. När mina barn var små fortsatte jag som ledare inom handbollen (våra barn fick även några år ha sin mamma som tränare). Dessutom har jag hunnit med att vara ledare för olika träningsformer ex. spinning, gympa m.m. Min sambo har varit aktiv inom motocross, mest som aktiv förare men också tränare. Inte konstigt att våra barn valde våra idrotter, de har ju fått vara med sen de var mycket små. Men de valde också andra idrotter, idrotter som de kombinerade under flera år, t.ex. ishockey, fotboll, friidrott och tennis.

Hur hann jag med? Det brukar jag fråga mig själv, en förklaring är att jag och min sambo hade ett enormt stöd av föräldrar som ställde upp i vått och torrt. Hur många familjer har det stödet idag? Idag är det vanligt att unga familjer inte bor på samma ort som sina föräldrar. Skilsmässor och annat kan också göra det svårt. Jag har helt enkelt varit lyckligt lottad och hoppas att jag kan ställa upp för mina barn på samma sätt som mina föräldrar och svärföräldrar gjort.

Normen om vad som är manligt och kvinnligt håller på att ändras. Vi är på god väg, men har en bit kvar när det gäller exempelvis jämställdheten i hemmet, i alla fall i min generation.

Hur går snacket bland killar och män i omklädningsrummet, i fikarummet på arbetsplatsen om de killar som väljer att stanna hemma med sina barn för att partnern ska gå en tränarkurs eller satsa på sin idrott? Jag hoppas och tror att det är bättre bland killarna i 80 och -90-tals generationen än det är i min 60-tals generation? Och här kommer en fördom till, på bruksorterna tror jag det är värre (min valda sanning).

Många s.k. kvinnoyrken har oregelbundna arbetstider som gör det nästan omöjligt att hålla på med lagidrott, än mindre vara tränare. Tränarutbildningarna är ofta förlagda till helger, då måste man prioritera att ta ledigt flera helger för att utbilda sig till tränare. Vad skulle du välja?

Om du tränar ett herrlag kanske du kan få lite mer i arvode än om du tränar ett damlag. Samma sak om du skulle vilja bli domare. ”Om du vill få en slant för mödan, döm för Guds skull inte dammatcher.” Så är det inom den jämställda idrotten handboll, hur ser det ut i andra idrotter vet jag faktiskt inte.

Vi måste bli bättre på att erbjuda utbildning till tjejer och killar innan de skaffar familj. Det är svårare att få tiden att räcka till för gemensamma, egna och barnens intressen när man bildat familj. För att lyckas måste vi erbjuda mer flexibla lösningar när det gäller utbildning ex. distansutbildningar och olika webblösningar. Vi behöver också ta fram bra förebilder, d.v.s. tjejer som visar vägen, som syns och hörs i media, de som visar vägen för unga tjejer. Kanske har någon sett mig som en förebild genom åren?

Som sagt, en viktigt faktor för mig, har varit min familjesituation med ett starkt stöd från omgivningen, så ser det naturligtvis inte ur för alla.

När jag var aktiv blev jag tyvärr skadad och kunde inte satsa 100% på mitt egna handbollsspelande, då valde jag att utbilda mig till tränare. Här kan vi också bli bättre i föreningarna att fånga upp spelare som slutar p.g.a. skada, eller brist på motivation. Jag tror inte att spelarna alltid vet vilka utbildningar som finns och att man kan få nya roller i sin förening som domare, tränare, lagledare, förtroendevald o.s.v.

Jag gillar egentligen inte att generalisera, men jag tror att vi är olika inte bara fysiskt utan även psykosocialt beroende på hur vi blivit uppfostrade och behandlade genom åren. Det påverkar vårt sätt att vara och tron på vad vi klarar av och inte klarar av. Min teori är att killar oftare tar för sig tack vare ett bättre självförtroende medan vi tjejer kanske har en större självinsikt men sämre självförtroende (självklart finns det olikheter inom könen också). Det hämmar oss tjejer från att ta plats och ta för oss inom idrotten.

Om jag utgår från mig själv:
Trots att jag är relativt välutbildad och även utbildar andra så kan jag känna mig osäker i min tränar- och utbildarroll, gör jag rätt? Kan jag det här?

Jag tvivlar på min förmåga helt enkelt, jämför mig med andra och tänker det där skulle inte jag klara av o.s.v. Det borde jag inte göra med tanke på mina erfarenheter och min kompetens men gör det ändå, tvivlar på min förmåga och jag tror inte jag är ensam om det.

Men jag är optimistisk och jag tror att barn som växer upp idag har föräldrar som är mer medvetna och öppna för olikheter än tidigare generationer. Att yrkesval och idrottsval inte blir lika normstyrda i framtiden vilket gör att vi kommer att få se fler kvinnliga tränare och domare på våra idrottsarenor inom en snar framtid. Vi är på G helt enkelt.

Text: Karin ”Knalin” Boström, idrottskonsulent på Dalarnas Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna, förtroendevald i flera föreningar och förbund, tränare och aktiv inom olika idrotter…

Idrotten finns där för att vi ska samarbeta!

Ibland känns det som om jag är uppväxt i en idrottsfamilj. Min farfar var med och startade Vingåkers IF 1909. När han gick bort för många, många år sedan hittade vi ett föredrag han höll på nittonhundratiotalet – om fotboll. Där berättade han att fotboll spelas med en uppumpad läderboll. Min farfar, skräddaren, var så besatt av idrott att det nog var det som för evig tid ingöt ett motstånd mot all idrott hos min far – ”han var ju borta varenda helg”, som farsan lite bittert kunde säga om min farfar, fotbollsdomaren.

Min äldste bror jobbade halva livet som professionell handbollstränare och krönte karriären med ett SM-guld i damhandboll för Skövde. Han var dessutom sportjournalist. Min och mina fyra bröders uppväxt var indränkt i sport: Främst fotboll och handboll. Men när Borgfebern bröt ut på sjuttiotalet stod plötsligt kvarterets ungar och spelade tennis på asfaltsbanorna och på vintern var vi Honken och Lillstrimma på hockeyplanen.

Jag var en lätt okoncentrerad fotbollsmålvakt. Bra på att kasta mig efter bollar men sämre på att dirigera spelet; jag tyckte till och med att det var jobbigt att placera muren rätt vid farliga frisparkar. Jag hade tjockt böljande hår ner till armbågarna men vägrade att ens ha ett hårband och en och annan missad utrusning berodde på att hårsvallet gjorde mig blind.

Jag minns lerpölen i straffområdet där man sjönk ner… och jag minns de andtrutna träningskvällarna i elljusspåret strax innan vårsäsongen började…ja, jag minns drickaautomaten i klubbhuset och jag minns alla idoler man hade – från Gordon Banks (Stoke) till Pelé – stjärnor som inte bara var avlägsna figurer i en TV-ruta, utan ett slags roller som en trettonåring försökte gestalta! På teatern gestaltar skådisarna Hamlet eller Oidipus – på fotbollsplanerna var det Maradona eller nu Zlatan som ska getaltas.

Jag minns tränarna som förgäves försökte få oss tänka när vi spelade, bussresorna genom Sörmland, kompisarna i laget, den haltande vaktmästarn som höll planer och klubbhus i ordning, lukten av liniment i omklädningsrummen  – men jag minns faktiskt inte en enda match! Det är ju märkligt. Jag sitter här och skriver detta men kan inte komma ihåg en enda match!

Idrotten minns jag helt enkelt som en värld, en underbar social värld, där själva tävlandet inte var så förbannat viktigt. Och det där har nog förblivit mitt ideal när det gäller all idrott: Den finns i grunden där för att vi ska lära känna varandra och snarare samarbeta än konkurrera. Jodå, även jag kan jaga upp mig till vanvett i slutminuterna av någon VM-kvalmatch framför TV-rutan. Men: det är folkrörelseidealet som jag ser som det viktiga. Alla dessa pengar som idag strömmat in i toppidrotten har korrumperat idealen och dessutom gjort oss till TV-tittare snarare än utövare.

Nej, någon idrottare blev jag ju inte precis. Jag brukar säga att det som räddade mig från sporten var litteraturen. Men när jag säger det menar jag det ändå inte riktigt… För så fort jag ser en boll kan jag inte låta bli att försöka leka med den och dribbla lite. Och när jag gör det faller jag liksom lyckligt genom mig själv ner till en sensommardag på fotbollsplanen i Vingåker och jag är omgiven av alla andra i laget och jag är fullkomligt lycklig.

Text: Göran Greider, författare, poet, debattör och journalist

Jämställt föräldraskap stärker barnets förutsättningar

Det ropas ofta på tidiga insatser när något omskakande händer. Speciellt om det gäller äldre barn eller tonåringar. ”Vi kunde se det redan på lågstadiet” ”Vi borde börja i förskolan”. Det görs redan många fantastiska insatser inom skola och förskola, men varför inte utöka detta med en nygammal lösning – att börja helt från början och förbättra barnets chanser redan innan det föds.

Jag hade förmånen att få vara involverad i ett föräldrastödjande program för ett antal år sedan. Programmet skapades gemensamt av personal från landsting och kommun och kostade inget mer än personalens tid. Att föräldrastöd med jämställdhetsperspektiv stärker barnets skyddsfaktorer är bekräftat av forskning. Med hjälp av programmet nåddes en betydligt högre del pappor än vanligt och diskussioner om jämställdhet var en naturlig del av insatsen. Därigenom stärktes båda föräldrarnas delaktighet i barnet redan från början.

Konceptet var väldigt enkelt; samtliga föräldrar som skulle få sitt första barn – både pappor och mammor – fick en personlig inbjudan till det första graviditetssamtalet.  Att båda fick en personlig inbjudan skulle visa sig vara viktigt: Nästan alla kallade pappor kom till det samtalet. Barnmorskan var angelägen om att bekräfta båda föräldrarna och diskutera bådas tankar och eventuella oro. Båda föräldrarna blev kort därefter inbjudna till att ingå i en föräldragrupp som skulle träffas ungefär åtta gånger före förlossningen. På första träffen bestämdes ett namn för gruppen för att stärka det identitetsskapande som kan vara viktigt när man går in i en ny fas i sitt liv, kanske med helt nya människor omkring sig. Grupperna kallade sig till exempel för ”Småstjärnorna”, ”Nattugglorna”, ”Millenniegruppen”. Jag råkade själv höra en konversation på ICA, där två pappor kände igen varandra och presenterade sig genom att ange vilken föräldragrupp man tillhörde.

Träffarna i föräldragruppen hade olika teman, som t ex känslosvängningar och  förväntningar samt kärleksrelationen och föräldraskapet. På ungefär varannan träff fanns särskilda pappastödjare med. Dessa höll i en halvtimmes diskussion med papporna, samtidigt som barnmorskan höll diskussionen med mammorna.

Efter förlossningarna kallades alla till efterträff.  Där bestämdes, tillsammans med BVC-sköterskan, ett program för ytterligare cirka tio träffar fram till barnets ettårsdag. Flera av dessa hade jämställdhetstema, som t ex arbetsfördelning och barnets behov, föräldrapenning och familjeekonomi. Efter dessa träffar fortsatte många grupper att träffas under flera år, med stöd av studieförbund. Några av deltagarna fick vänner för livet och fortsatte att ha gemensamma barnkalas.

Till en del träffar bjöds även representanter för olika delar av samhället in; allt från räddningstjänst till församlingar, idrotts- och andra föreningar och företag. Att föräldrarna på det här sättet gemensamt i gruppen kunde få möta samhället gjorde att gruppen stärktes, att det blev lättare för föräldrarna att förstå och komma in i samhället och inte minst att anta sin nya roll som förälder. Fick barnet syskon fick de vara med i den första gruppen.

Flera faktorer var avgörande

  • Genom att båda föräldrarna bjöds in redan till allra första samtalet under graviditeten så ökade känslan av delaktighet kring barnet. Detta gjorde bland annat att blivande föräldrar som själv haft en tuff uppväxt fick en möjlighet att ändra sig – för barnets bästa.
  • Gruppernas sammansättning var slumpmässig och berodde på när i tiden man skulle föda sitt barn. Denna mix skulle visa sig vara en hjälp att komma in i samhället i en ny gemenskap.
  • Bemötandet var enormt viktigt – att både pappan och mamman kände sig välkomna och viktiga från allra första stund.
  • Att föräldrar ibland kunde ha kvar grupperna i flera år speglade trivsel och trygghet. De flesta föräldrar angav i enkätsvar att det var gruppsammanhållningen och gemenskapen som var viktigast. Därför är fysiska möten viktiga som ett komplement till webbstöd. Det krävs en by för att fostra ett barn.
  • Ett jämställt föräldraskap underlättas när papporna är med till 100 % från början.

På Länsstyrelsen i Dalarnas län har vi uppdrag från regeringen att arbeta strategiskt för jämställdhet, för stöd i föräldraskapet, mot våld i nära relationer, för integration, för brottsförebyggande, mot alkohol, narkotika doping och tobak, för att minska sociala risker och extremism etc.

Länsstyrelsen kan inte stödja enskilda metoder, men vi kan samverka kring olika goda initiativ i samhället, såväl från kommuner som från organisationer. Länets idrottsrörelse, med sin bredd och mångfald, behövs i arbetet för jämställt föräldraskap.


Text:
Thomas Johansson, Tf. funktionschef för Mänskliga rättigheter och folkhälsa

Länsstyrelsen i Dalarnas län

Skolidrotten skapar en betydelsefull fritid för Dalarnas unga


Premiumläger för aktiva skolidrottsungdomar.

När jag som ordförande för Dalarnas skolidrottsförbund fick förfrågan om att skriva en gästblogg blev jag mycket glad. Men eftersom vi i Dalarna under ett 20-tal år jobbat specifikt med att ta fram nya ungdomsledare, så känns det helt naturligt att låta den här förfrågan gå vidare till de som är själva motorn i skolidrotten i Dalarna, nämligen till vår Ungdomsgrupp. Därför har dess ordförande Erika Örjes skrivit huvuddelen av detta blogginlägg.

Så här beskriver Erika Örjes betydelsen av skolidrott:
Idrott och fysisk aktivitet är hälsosamt. Det vet alla, även barn och ungdomar. Men när det kommer till ungdomars idrottande är det inte alltid hälsofördelarna som är de viktigaste. Idrott är så mycket mer än bara fysisk hälsa. Som Riksidrottsförbundet själva uttrycker det ger idrotten fysisk, psykisk, social och kulturell utveckling.

Genom idrotten kan barn och unga träffa nya vänner, öka sitt självförtroende, få motion och framförallt ha roligt. Det finns många möjligheter med idrott, men för barn och unga finns det också en del hinder.

Att idrotta i en förening eller att gå kurser inom en specifik idrott kostar pengar och ställer i vissa fall krav på prestationen, vilket såklart minskar tillgängligheten för många barn och unga. För andra kan språket eller utbudet av föreningar i närområdet skapa hinder för idrottandet. Det är dessa hinder som Dalarnas Skolidrottsförbund vill riva.

Genom att hjälpa till att starta och driva skolidrottsföreningar vill vi ge alla barn och unga möjligheten att idrotta och därmed få en betydelsefull fritid. En välfungerande skolidrottsförening ska erbjuda sina medlemmar regelbundna, varierande och icke resultatinriktade aktiviteter. Medlemskapet ska vara helt eller nästan gratis och aktiviteterna ska ligga utanför skoltid, på lov eller eftermiddagar i anslutning till skoldagens slut. Alla ska ha möjligheten att delta.

En skolidrottsförening ska även arbeta med att lära barn och unga om demokrati och föreningskunskap, jämställdhet och inkludering. Detta genom utbildning och att ungdomarna själva driver föreningen, med stöd av vuxna. Eftersom en skolidrottsförening finns på skolan har den möjligheten att fånga upp alla barn och unga, även de som inte har möjlighet att söka sig till en idrottsförening själva. Att få en skolidrottsförening att fungera är dock inte alltid lätt.

En välfungerande skolidrottsförening kräver engagerade barn och unga, vilket vanligtvis inte är svårt att hitta, men det måste även finnas stöd för ungdomarna. Det är viktigt att skolledningen jobbar med föreningen och erbjuder det stöd och de lösningar som finns tillgängliga, samtidigt som kommunerna hjälper till att skapa dessa förutsättningar för skolorna. En skolidrottsförening kan skapa möten mellan ungdomar, öka gemenskapen på skolan och öka det fysiska och psykiska välmåendet hos unga, vilket både skolorna, kommunerna och samhället i allmänhet gynnas av.

En skolidrottsförening kan också bygga broar till andra idrottsföreningar genom att låta medlemmarna prova på olika aktiviteter. Här kan bidrag med exempelvis utlåning av lokal eller instruktör vara mycket betydelsefulla. I utbyte genererar detta i många fall nya medlemmar för föreningarna som ställer upp.

Det som är bra för skolidrott är bra för svensk idrott!

Text:
Erika Örjes, ordförande Ungdomsgruppen, Dalarnas skolidrottsförbund
Bert Åke Norlin, ordförande Dalarnas skolidrottsförbund

Vi uppskattar stödet vi får från Dalaidrotten och vi önskar att fler distriktsförbund förstår och agerar som Dalaidrotten gör. Med gemensamma krafter kan vi utöka förståelsen för en spännande framtid, där skolidrotten får en central plats i ett hälsosamt och inkluderande samhälle.

Idrotten bidrar till Dalarnas utveckling

JanSundqvist-montage-webtop

Dalarna står – liksom de flesta andra län i Sverige – inför en massiv utmaning. Under de kommande femton åren kommer inrikes födda i arbetsför ålder att minska med över 100 000 personer i hela riket och med ungefär 1 000 personer per år i Dalarna. Det blir alltså färre som kan jobba och bidra med skatteunderlag till allas vår välfärd. Samtidigt ökar antalet 80-åringar och äldre. År 2030 kommer det att finnas 300 000 fler äldre i Sverige än det fanns år 2015. I Dalarna blir de äldre drygt 10 000 fler.

För att hantera denna situation behövs fler i jobb som bidrar till den ekonomiska utvecklingen men också fler händer i vården som ska ta hand om alla nya äldre. Redan idag är det en skriande brist på vårdpersonal i så gott som alla kommuner. Hur ska vi lösa detta?

Svaret har vi delvis redan. Under de senaste åren har många personer kommit till Sverige och Dalarna, sådana som flytt undan krig och elände men också många som ser Sverige som en möjlighet att bygga en ny och bättre framtid för sig och sin familj. Vi behöver de här människorna mer än de behöver oss.

En tredjedel av alla nyanlända har en akademisk utbildning och arbetslivserfarenhet från många olika länder. De har jobbat i Storbritannien, i Dubai, i Emiraten, i Ukraina, ja, över nästan hela världen. De är lärare, läkare, jurister, ingenjörer och dataspecialister. Många har placerats i Dalarna i väntan på uppehållstillstånd och hoppas på möjligheter att få ett nytt jobb här. Men många flyttar också härifrån. De vill gärna bo i närheten av släktingar och vänner, kanske i Stockholm, Göteborg eller Malmö. De flesta lever isolerade på sina tillfälliga boenden och väntar bara på ett tillfälle att få flytta vidare till större städer.

Vi måste ta hand om dessa människor när de anländer till Dalarna. Vi måste få integrationen att fungera. Vi måste informera dem om att de behövs i Dalarna och att vårt län står för livskvalité och en fantastisk natur. Här kommer idrotten in i bilden.

Jag skulle kunna berätta många solskenshistorier om hur våra nyanlända hittat gemenskap och en meningsfull fritid genom idrotten. Att exempelvis spela med i ett fotbollslag, oberoende av vilken nivå det handlar om och oberoende av om kompisarna är andra nyanlända eller det lokala byalaget, skapas en samhörighet som är grunden till integration i samhället. Genom idrotten får man inblick i den svenska vardagen när man träffar andra utövare, både yngre och äldre. Och framför allt är idrotten ett utmärkt sätt att sköta sin hälsa.

Låt oss fortsätta att ta hand om vår kommande arbetskraft genom att bjuda in våra nyanlända i våra fysiska aktiviteter!

Text: Jan Sundqvist, Arbetsmarknadsanalytiker Arbetsförmedlingen

Idrotten har haft en stor betydelse i mitt liv

Vi vill varna för att en del av berättelsen är mycket stark, men viktig att ha med i Sheymas gästblogg. / Redaktörens notering.

Sedan barnsben har jag haft drömmen om att få möjlighet att påverka och bidra till ett samhälle där alla kan leva och delta på lika villkor. Just av det skälet kändes det självklart att arbeta som integrationskoordinator på Dalarnas Idrottsförbund. Jag tror på idrottens kraft att föra människor närmare varandra.

Jag föddes i Somalia i början av 80-talet och flydde sedermera från inbördeskriget i början av 90-talet. Under flykten var jag och min familj nära döden ett flertal gånger. Det var särskilt en dag som jag aldrig kommer att glömma.

– Det var dagen vi skulle ta oss till Mogadishu från Barawe för att sen flyga till Kenya. Mamma, jag och mina fyra syskon satt på bussen på väg till flygplatsen. Vi satt längst fram vid busschauffören. Helt plötsligt såg jag dammoln från fordon med beväpnade män och kvinnor som körde rakt mot oss, de börjar skjuta mot bussen. Chauffören blir träffad i bröstet, mitt framför oss. Mamma försökte trycka ner våra huvud för att vi inte skulle bli träffade av kulorna. En kvinna som satt till vänster om mig blev träffad i armen och blodet stänkte ner min gula klänning som jag hade på mig den dagen. Jag såg hur de släpade ut männen från bussen, radade upp dem på knä och sköt dem en efter en. Jag minns en kvinna som högg ihjäl och petade ut ögonen, med en kniv, på en manlig busspassagerare. Samtliga passagerare blev tvingade att kliva av bussen. Några män försöka slita mamma ifrån oss barn, men vi höll hårt i henne och de gav till slut upp. Strax därefter såg vi att mamma sprang bort till en man, hon berättade sedan att det var en gammal bekant som hon kände igen. Han var en av dem som kapade och plundrade bussen. Hon lyckades övertala honom att köra oss tillbaka till byn. Jag minns inte hur länge vi var där, men det kändes som en evighet. Efter att mamma lyckades skrapa ihop till en båtbiljett tog vi oss över till Kenya där pappa väntade på oss.

Nästan på dagen två år senare spelade jag fotboll för Hälsinggårdens AIK. Idrotten har haft en stor betydelse i mitt liv och har öppnat många dörrar. Jag fick utvecklas tillsammans med mina lagkamrater. Den gemenskapen och tryggheten underlättade att handskas med det jag hade varit med om under flykten. Språkbarriären i skolan var inte något hinder i föreningen. Idrotten är en unik mötesplats och ett bra ställe att involvera människor så att de kan skapa en betydelse kring sina förmågor och sin kompetens. Idrotten bidrar till möjlighet att känna gemenskap, tillhörighet och glädje oavsett ursprung. Vi människor är så lika och olika och vårt samhälle har skapats genom möten av olika ideologer, livsöden och livsstilar. Idrotten i Sverige växer och blir starkare genom alla dessa influenser. Våra olikheter är vår största tillgång och lika barn leker inte alltid bäst.

Text: Sheyma Sheikhnur, integrationskoordinator på Dalarnas Idrottsförbund

Aldrig för sent att lära sig paddla – även som pensionär!

Falu kanotklubb fick möjlighet att ordna nybörjarträning för vuxna över 65 år, tack vare stöd från Postkodsstiftelsen. Mottot var ”Det är aldrig för sent att lära sig paddla”. Träningen i kajak startade i Hosjöholmen i augusti på slätvatten och i lätt fors. Som projektledare blev jag överraskad över glädjen, ambitionen och viljan att lära sig en ny idrott. Jag har fått äran att träffa häftiga seniorer.

Medelåldern hos deltagarna i projektet var över 70 år. Ett 40-tal kvinnor och män paddlade minst en gång. 80 % deltog minst två gånger och 16 seniorer var med på alla träningspass. Aktiviteten var kostnadsfri. Efter sista tillfället ville alla fortsätta paddla och vi ordnade ytterligare träningar. I oktober deltog tio seniorer i Sundbornsloppet, som blev deras första tävling i kajak. Loppet på 7 km ordnades på en vacker sträcka på Sundbornsån med lätta forsar. 17 seniorer är numera medlemmar i klubben och de träffas regelbundet vid klubbhuset för att paddla tillsammans.

Utöver friska äldre fick klubben även frågan om att paddla med en 70-åring med Alzheimer och en 60-åring med hjärnskada efter en stroke. Vi ordnade individuella träffar och det gick fint både för dem och för deras anhöriga.

Vad kan vi lära oss av detta projekt med seniorer 65+? Uppenbart är intresset att lära sig en ny idrott inte åldersrelaterat. Riksidrottsförbundet stödjer främst träning för ungdomar och handikappade. Det vore nog bra för vårt samhälle om RF även stödjer föreningar som ordnar idrottsverksamhet för seniorer. LOK-65+ kan stödet benämnas.  ”Jag var ensam och på väg att bli riktigt deprimerad. Sedan kom jag till er!” säger en av nya medlemmarna, 77 år.  ”Man har kört barnen till olika idrotter men nu ska jag själv tävla för första gången i kajak. Jag känner mig så glad och nervös!” berättar en 68-åring i bilen på väg till starten för Sundbornsloppet.

Klubbhuset i Hosjöholmen var tidigare ett snickeri. Numera är lokalen en mötesplats runt idrott och friluftsliv, för alla former av å- och forspaddling. Från 5 år till 80+. Från elitsatsning till motionspaddling. För friska och för paddlare med handikapp.

Falu kanotklubb stödjer grannföreningar som vill utveckla verksamhet i forsande vatten för barn, ungdomar, vuxna och seniorer. I många år har vi arbetat med projekt för olika målgrupper. Nya mötesplatser är på väg att utvecklas vid forsar i byar och städer i regionen. Vi driver ett spännande projekt i samarbete med Landstinget Dalarna och Dalarnas Idrottsförbund. Projektet heter ”Forsarna som lyfter Dalarna”.


Text och bild: Soizick Lidström, Falu Kanotklubb
Du kommer i kontakt med Falu Kanotklubb genom hemsidan  www.falukanotklubb.se