Ett läslyft för Dalarna

Laslyft_dalarna affisch mindreSaker vi alltför ofta får höra:
Barn och unga läser knappt längre.
Pojkar är sämst på att läsa av alla de barn som sällan läser.
Många unga idag läser aldrig en bok.

Och vi läser resultat från läsundersökningar och ser internationella tester i skolan som för varje år placerar Sverige allt längre ner på listan över länder som läser mest.

Det är ett stort problem att barn och unga läser allt mindre, det är ett demokratiproblem och ett problem för hela vårt samhälle. Och ansvaret ligger på oss alla.

Det är också vad Läsdelegationen berättar i sin statliga utredning från i fjol: barns och ungas läsning är ett ansvar för hela samhället.

Ett läslyft för Dalarna är ett projekt som startades 2017 för att samla alla bra insatser som gjordes för att locka fler i Dalarna att läsa. Till exempel bokkassar på arbetsplatser, book-crossing (då man lägger ifrån sig en bok man läst klart så att någon annan kan hitta den), språkstugor, mikrobibliotek, läshundar (särskilda hundar som man läser högt för) och mycket mer.

Vi är många som har jobbat med att öka läsningen: folkbibliotek, studieförbund, föreningar och andra, men ofta har vi gjort var och en för sig.

Det vi vill göra i Ett läslyft för Dalarna är att sammanföra bibliotek och andra som gör insatser för läsningen i Dalarna. Vi vill att böckerna och läsningen inte bara ska finnas på biblioteken, utan även komma ut dit där människorna finns. Vi är övertygade om att vi når fler genom att samarbeta. Och ett område som vi vill utforska närmare är ett samarbete med idrottsrörelsen kring barns och ungas läsning.

I projektet har vi velat fokusera på samarbeten som stöttar integration och som lyfter vuxnas roll som läsande förebilder. Vi vet att ni som jobbar med barn och idrott arbetar mycket med jämställdhet, tillgänglighet och inkludering. Det här är frågor som böcker och läsning kan ge viktiga nycklar till och även illustrera. Böcker och berättelser kan visa nya världar för oss, få oss att förstå oss själva, andra och omvärlden lite bättre.

Att ha goda förebilder är viktigt i livet, det gäller både läsandet och idrotten. Om de du ser upp till ofta läser eller om du hör kompisarna prata om böcker de läst, då är det troligt att du också vill läsa.

Både idrott och läsande handlar om att ha kul! Inom båda områdena vill vi minska kraven på barnen och öka lusten till aktiviteten. Det finns mängder med goda exempel där man kombinerat läsning och idrottande. Några exempel är badhusbibliotek, bokväskor i form av sportbagar att ta med till träning och match, högläsning på turnébussen och läseklubbar.

Och det är inte bara de simmande eller bollspelande barnen man kan vända sig till. Tänk om väntande föräldrar och syskon skulle sitta försjunkna i en bok istället för att slösurfa på mobilen!

Vi i projektet Ett läslyft för Dalarna erbjuder nyfikna idrottsföreningar att söka pengar hos oss för att testa en ny läsfrämjandeidé. Eller testa något som gjorts någon annanstans. Det enda kravet är att det görs i samarbete med ett av Dalarnas kommunbibliotek. Målet är en win/win-situation och att de olika aktiviteterna ska föda varandra.

Spana in projektet mer eller hör av dig till projektledare Malin Magnusson Barle

Text: Malin Magnusson Barle, Bibliotekskonsulent Barn & unga och Läsfrämjandet
Region Dalarna – Länsbibliotek Dalarna

Annonser

Trygga idrottsmiljöer skapar de bästa barndomsminnena

StinaWalheim2019-webbtop

Som barn ägnade jag mig åt orientering, fotboll och längdskidor. Idag, 20 år senare, är det inte mina vinster eller förluster jag minns. Jag minns istället vilket nagellack jag hade på discot när vi var på Skol-SM i Åmål och att Per Elofsson gav mig en kram på travet i Umeå. Jag minns även min pappa som stöttade mig trots tårar och motgångar. Idrottens sammanhang har gett mig mina allra bästa barndomsminnen och modet att kämpa!

I mitt yrke idag jobbar jag som samordnare för Rädda Barnens verksamhet High Five. Inom High Five stödjer vi idrottsföreningar i att ta fram handlingsplaner mot mobbning, kränkningar och diskriminering. Här i Dalarna har vi nyligen jobbat med tio idrottsföreningar i Ludvika tillsammans med kommunen och Dalaidrotten. Att skapa en trygg och inkluderande idrottsmiljö är avgörande för att kunna skapa just de där bästa barndomsminnena.

När vi på Rädda Barnen stödjer idrottsföreningar i trygghetsarbetet finns oftast en kommun och ett distriktsidrottsförbund med i samverkan. Kommunerna är viktiga för att ta sitt ansvar för att den idrott som bedrivs är trygg och inkluderande. Inte sällan kan kommunen ställa krav så att barn inte riskerar hamna i destruktiva miljöer eller diskrimineras. Idrottsdistrikten är ett löpande stöd till föreningarna över en längre period.

När föreningar vill gå våra utbildningar ber vi dem bilda en arbetsgrupp av aktiva ungdomar, föräldrar, ledare och styrelsepersoner. Det är den gruppen som sen jobbar ihop. Inte sällan fälls en tår när ordföringar för första gången får återberättat av ungdomar i föreningarna om hur det pratas i omklädningsrummen. Att lyssna på vad unga berättar om den egna verksamheten är en av de viktigaste delarna av arbetet för en trygg miljö. Vi måste bli medvetna om var och hur kränkningar sker. Frågar vi ungdomarna, så vet de nästan alltid. Ibland hör jag hur vuxna inte vill lyssna på vad unga faktiskt säger.

  • En förälder skriker och får en kompis att börja gråta.
  • Ledaren sover ensam i samma rum som laget.
  • Barn skickar kränkande bilder till varandra på Snapchat och vuxna i rummet menar att det bara är på skoj.

Vi vuxna inom idrotten måste vara modiga och införa nolltolerans mot dessa typer av beteenden. Rädda Barnen erfar att vi alltid måste ha rutiner på plats för vad som händer när någon aktiv, förälder eller ledare bryter mot den värdegrund som föreningen står för.

Föreningar som deltagit i samarbetet med oss brukar säga att arbetet gjort att ledare känner sig tryggare att agera om något händer och att det finns en ökad gemenskap och stolthet i föreningen. Ibland skapas nya trygghetsgrupper i föreningen och det blir en självklar regel att alla som möter barn i föreningen ska lämna in begränsat registerutdrag från polisen. Föreningar uppger att arbetet med att utveckla handlingsplanerna blir en språngbräda för att ta tag i de värdegrundsfrågor som inte sällan kommer allra sist på listan av saker som ska fixas.

Vi vill alla vara med och skapa de bästa barndomsminnena genom tryggare idrottsmiljöer. 1 januari 2020 blir Barnkonventionen lag. Det är nu dags att prioritera insatser för en tryggare idrott! Vill du att din idrott ska ha tydliga rutiner för att förebygga, upptäcka och hantera diskriminering, kränkningar och sexuella övergrepp? Tveka inte att höra av dig till oss på Rädda Barnen!

H5 logga högupplöst

Vi letar alltid efter fler partners, kommuner och föreningar som vill samverka med oss. Även som enskild eller som företag kan ni vara med och stödja oss i vårt arbete.  Kontakt till oss highfive@rb.se https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/arbetar-med-barn/high-five-trygg-idrott/

Text: Stina Walheim, Regional samordnare på Rädda Barnen

Tjejfotboll Västra Borlänge

CharlottaVolkert2019-webtopI samband med att vårterminen 2019 startade så drog även första träningarna med tjejfotboll på Nygårdsskolan och Tjärnaskolan igång. Jag hade ingen aning hur många tjejer som skulle komma, skulle det ens komma nån?

Det kom 75 stycken på första träningarna och två månader senare har det varit ca 115 flickor som spelat fotboll. Behöver jag säga att behovet är stort?

Mitt arbete som fältassistent innebär att förebygga utanförskap för Borlänges barn och unga, och få alla att känna sig inkluderade i samhället. I västra Borlänge där skolorna ligger, lever 80% av barnen i barnfattigdom.

Hur kan de barn som bor där ha samma förutsättningar som andra barn?

FotbollstjejerVastraBorlang2019-webtop

Jag har själv en bakgrund som fotbollsspelare och minns hur jag från sju års ålder fick slå mig fram för att bli accepterad på fotbollsplanen, då den endast bestod av pojkar, en flicka (jag) och en boll.

Bollen fick jag om jag tog den själv. Passningar fick jag inte på grund av att jag var tjej.

Sedan jag började som fältassistent har jag sett att detta fenomen inte förändrats, snarare tvärtom. En dag såg jag en tjej sitta och gråta på rasten för att hon ville spela fotboll. Hon grät för att hon fick inte passningar av killarna. Då bestämde jag mig för att ta tag i min idé att starta tjejfotboll.

Mitt mål är att alla tjejer som vill spela fotboll ska få göra det, det ska inte finnas några hinder. Därför lade jag träningarna i nära anslutning till skolan och direkt efter skoltid, så att de kunde gå raka vägen från skolan till träningen.

När de kommer till träningen samlas vi i en ring, äter frukt och pratar om allt från hur dagens träning ska se ut, vilka regler vi vill ha under träningen eller hur man slår en bredsida. Efter det gör vi nån övning och sen spelar vi fotboll.

Jag sökte pengar hos Dalarnas Idrottsförbund som hjälpte till så att jag kunde köpa bollar, västar, koner etc. men även skor, benskydd och strumpor till flickorna.

Tack vare detta utesluts ingen på grund av ekonomi. För vissa föräldrar är det inte ens självklart att tjejer ska spela fotboll.

Meningen är att tjejerna ska få känna på hur det kan se ut på en fotbollsträning, lära sig spela fotboll och känna sig tillräckligt trygga och självsäkra för att sedan gå vidare ut i en förening.

Jag har fått ett enormt stöd från alla möjliga håll och responsen på detta har bara varit positiv. Det kommer fram föräldrar som säger att deras dotter inte kan sluta prata om fotboll hemma.

En annan förälder som är förvånad då hon aldrig sett sin flicka kämpa och en tredje som helt plötsligt ser att hennes barn vågar ta för sig.

När jag går i skolans korridorer möts jag ofta av tjejer som kommer springande, ger mig en kram och vill prata fotboll.

Jag har ännu inte börjat ta tag i syftet med träningarna – att få ut tjejerna i föreningar. Jag vill ge dem tid till att känna sig tillräckligt trygga och ha självförtroende för att börja i en förening. Trots detta är det redan ett tiotal tjejer som själva, ibland med min hjälp, börjat spela i något av Borlänges flicklag.

På påsklovet blir det futsalturnering där tjejerna från de båda skolorna får möta varandra under en dag. Priser finns till alla deltagare, men det största priset går inte till de lag som vinner, utan till de lag som spelat bäst fair play.

Tjejerna vet precis vad fair play handlar om då jag pratar om det på varje träning.

Jag lyfter även fram vikten av att ha roligt tillsammans, skapa en lagkänsla för att känna gemenskap. För vilket lag som gör flest mål är faktiskt mindre viktigt.

Det som är självklart för dig och mig behöver inte vara självklart för andra. Det här handlar inte bara om att några tjejer ska få chansen att spela fotboll. Det handlar också om att dessa tjejer ska få komma ut, känna att de tillhör något, att de är en del av samhället. Vi behöver hjälpas åt för att motverka segregation och istället satsa på inkludering, bl.a. för att kunna skapa möjligheter så att alla barn ska få en meningsfull fritid.

Idrott och föreningsliv är en jättebra väg in i samhället och det behöver inte vara så svårt.

– Att leda 30-40 tjejer själv på varje träning hade blivit tufft men tack vare att rektorerna har ställt upp på att avvara personal från vardera skola så får jag hjälp på träningarna av kuratorn på Nygårdsskolan och Logopeden på Tjärnaskolan, båda har erfarenhet som fotbollstränare. Detta hade aldrig gått att genomföra utan dem och stödet från skolledningen. 

Text: Charlotta Volkert, fältassistent i Borlänge Kommun

Jämställdhet handlar om dig och mig

ElinNorrgardRegionDalarna

När vi föds så börjar indelningen och socialiseringen till två kön. Vi behandlar varandra och våra barn olika på grund av om de är pojkar eller flickor. De bemöts olika och de uppmuntras till olika typer av beteenden och aktiviteter. Det här är problematiskt för oss som individer eftersom vi inte får utvecklas fritt och det är problematiskt för samhället i stort. Killar som lär sig att man inte får gråta, att det är okey att ta till våld och som inte får samma träning som tjejer att uttrycka sig verbalt eller att utveckla och vårda nära relationer och tjejer som inte får samma utrymme i klassrum, vars fritidsintressen får mindre resurser och som från väldigt tidig ålder får lära sig att deras värde ligger i hur de ser ut. Det skapar olika förutsättningar och onödiga problem.

Vi lever i ett samhälle där det råder en så kallad könsmaktsordning, ett yttryck myntat av professor Yvonne Hirdman. Denna ordning innebär att vi delar upp och håller isär män och kvinnor. Att det som män och killar gör värderas högre än det som kvinnor och tjejer gör. Detta är på gruppnivå, det innebär alltså inte alla individuella män har makt över alla individuella kvinnor. Vi kan se den här könsmaktsordningen inom både arbetslivet och idrotten. Mäns jobb värderas högre, män tjänar mer pengar och inom idrotten får killar bättre träningstider och kvinnliga elitidrottare måste i högre utsträckning ha ett jobb på sidan av för att försörja sig. Detta innebär att vi inte är jämställda. Om vi tycker att detta är fel och vill ändra på detta, så är det vad som kallas att vara feminist.

Är jämställdhet en tjejgrej? En kvinnofråga? Det har länge i mångt och mycket betraktats som det. Tjejer som ska tuffa till sig, ta mer plats, välja andra utbildningar, sluta ha korta kjolar eller slöja och tjejerna och kvinnor som ska engagera sig för frågan. Men jämställdhet handlar om både killar och tjejer. Och ska vi bryta ojämställdheten är killar och män en nödvändig del i lösningen.

Att komma till rätta med jämställdhetsproblematiken är komplext och därför måste arbete ske på flera olika arenor samtidigt. Vi måste jobba med industrin, som i projektet FEMINA som jag jobbar med och vi måste jobba med idrotten, och såklart på många andra områden. Att jobba med jämställdhet inom industri kan handla om att arbeta med jargonen och attityder så att arbetsmiljön förbättras och fler känner sig välkomna på arbetsplatsen. Det tjänar både medarbetare och företag på. Inom idrotten skulle det kunna handla om detsamma. Hur pratar vi med och om varandra? Vilka normer reproducerar vi?

Jämställdhet handlar om dig och mig, om vardagliga situationer och att ta ansvar för hur vi bemöter varandra. Men det är kanske framförallt en ledarskapsfråga. Det är företagsledare och chefer som måste ta ett ansvar för att arbeta systematiskt med frågan på arbetsplatser och inom industrin. Och det är ledare inom idrotten som måste våga vara ledare på riktigt och ta ansvar för att skapa idrott för alla. Kanske genom att inkludera jämställdhet i interna utbildningar. Genom att följa upp sin verksamhet baserat på könsuppdelad statistik. Genom att ställa krav på att jämställdhet ska vara en integrerad fråga i hela verksamheten och ge förutsättningar och resurser för att den ska kunna vara det. Jämställdhet måste behandlas som andra strategiskt viktiga frågor av de som är ansvariga. Och vi är på gång. Det görs mycket bra runtom i länet. Så vi fortsätter, vi lär av varandra, och vi gör det bättre. För det finns inga alternativ, framtiden ska vara jämställd.

Text: Elin Norrgård, projektledare Region Dalarna

Målet är att alla deltar efter sin förmåga och på lika villkor

Foto: Per-Olof Ericsson

Paraidrotten fungerar bra på vissa områden, men tyvärr mindre bra på andra områden. Det finns idrotter med en mer välkomnande miljö, än andra. Inom dessa idrotter gör det inte någon skillnad om personer med funktionsnedsättning deltar. Det är då inkludering är som bäst.

Inom parasporten är ambitionen att idrotterna ska ta hand även om utövare med funktionsnedsättning och att verksamheterna ska integreras, sk överlämnade idrotter. I de fallen då idrotter är överlämnade är det viktigt att uppföljningen är noggrann så att personer med funktionsnedsättning inte slutar för att mottagandet inte är optimalt, då har vi misslyckats med våra ambitioner.

Samhället/politiken kanske med hjälp av ekonomiska krafter ska driva på för en inkludering och att den blir så bra som möjligt. Där föreningslivet lyckas bra skulle man kunna premiera föreningslivet. Där man inte gör ett bra jobb, kunde man kanske ifrågasätta föreningsbidraget?

Men jag tror initialt att man ska undvika pekpinnar och lita på att den ideella kraften gör ett bra jobb tillsammans.

I vårt län har Parasport Dalarna och Dalarnas Idrottsförbund haft ett första möte, ett positivt möte om hur vi ska arbeta vidare. Målet är att alla deltar efter sin förmåga och på lika villkor. Men det finns en del utmaningar med vissa idrotter inom paraidrotten. Vissa idrotter har inte någon naturlig motsvarighet inom friskidrotten. Men ingenting är omöjligt, som en viss herre från Dalarna sa.

Ola Brossberg
Ordförande Parasport Dalarna   

Dalaidrotten – en viktig aktör för utvecklingen av Dalarna 

PeterBerglund-webtop

 Idrottsföreningarna i länet har mer än 163 000 medlemmar. Vi har 24 000 ideella idrottsledare i nästan 1 000 idrottsföreningar. Tillsammans med andra aktörer kan vi göra mycket stora insatser för länets utveckling.  

Idrotten bidrar med miljonintäkter varje år genom stora och små tävlingar, cuper och evenemang. Idrottens förmåga att vara mötesplats för olikheter gör också att vi är en mycket viktig del i samhällsbygget.  

Under 2018 har jag träffat tretton av länets kommunstyrelser för att diskutera vilka utmaningar kommunerna står inför och hur Dalaidrotten ska kunna stötta dem i den fortsatta utvecklingen.  

Gensvaret från kommunstyrelserna har varit mycket positiv.  

De tre största utmaningarna i kommunerna är: 

  1. Integration (finns som topp tre bland utmaningarna i nästan alla kommuner) 
  2. Folkhälsan bland kommunens invånare 
  3. Att höja studieresultaten, främst inom grundskolan 

Att klara av skolan och gå ut gymnasiet med en examen är den åtgärd som har störst betydelse för din framtida folkhälsa. Det finns mycket forskning som visar på rörelsens inverkan på förutsättningarna för att klara skolan med godkända resultat. Idrotten är också ett av de områden som är mest framgångsrika när det gäller integrationsarbete. Detsamma gäller för att förbättra folkhälsan. Genom att vi inom idrotten når nio av tio ungdomar under deras uppväxt kan vi bidra till att grundlägga bra vanor tidigt i livet.   

Förutom vår ordinarie verksamhet har vi gjort särskilda satsningar för att stötta länets skolidrottsföreningar så att de kan bedriva regelbunden rörelse på sina skolor efter ordinarie skoltid. Vi har också tillsammans med kommuner ett utvecklingsarbete i flera skolor i länet där vi anställt aktivitetsledare som leder rörelseaktiviteter på rasterna för elever i F-6 skolor. Dessutom har vi ett arbete med särskilda insatser i segregerade områden. 

Dalaidrotten kan alltså göra insatser inom alla de områden som länets kommuner anser är deras största utmaningar.   

Hur kan vi mer bistå till länets utveckling: 

  • Sänka trösklarna så att fler kan börja idrotta och komma in i en positiv gemenskap 
  • Hjälpa idrottsföreningar med nätverk, kompetens och ekonomiska medel  
  • Ett mer jämställt Dalarna 
  • Bistå med insatser för att förbättra länets folkhälsa 
  • Ett attraktivt Dalarna med ett rikt föreningsliv som attraherar invånare, besökare och inflyttare 
  • Genom vår verksamhet i Dala Sports Academy Elit locka hit kompetent arbetskraft till länets företag och organisationer 
  • Vara remissinstans vid byggande av nya bostadsområden så att ytor för rörelse finns med 
  • Hjälpa till att ta fram idrottspolitiska handlingsprogram i kommunerna 

 Mer än hälften av länets befolkning är med i en idrottsförening – tillsammans kan vi göra skillnad! Vi inom Dalaidrotten är beredda att bidra med aktiva insatser för Dalarnas bästa.   

Text: Peter Berglund, Distriktsidrottschef
Dalarnas Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna 

Träning och gemenskap för starkare pensionärer

BorlŠnge Bordtennisklubb, TrŠning, BarnFoto: Daniel Eriksson, Bildbyrån

Svensk idrott vill att fler blir engagerade inom föreningsidrotten under hela livet. I gymnastikrörelsen fanns det tidigare ett uttryck:” Från barnaår till silverhår”. Idag hör man: ” 70 är det nya 50 ”. Jag minns när jag som barn var på 50-årskalas. Alla var klädda i svart vilket kanske förstärkte min uppfattning när jag tänkte: ” Oj, vad gamla de är. De har nog inte många år kvar att leva ”.

Pensionärer idag är verkligen aktiva med idrott av allehanda slag. De håller på med vandring, cykling, orientering, golf, boule och bowling för att nämna några av aktiviteterna. Men tyvärr är det oftast bara de som sedan tidigare ägnat sig åt idrott innan de blev pensionärer. Det finns därför ett stort behov av att få igång fler över 65 år att börja röra på sig.

Pensionärsorganisationerna jobbar hårt för att föra ut budskapet om hur man bör träna och äta. Man slår ett slag för det friska och i detta ligger exempelvis att föra ut hur viktigt det är med balansträning och om säkerhet i vardagen i allmänhet. Att träna balans är väsentligt för äldre då fallolyckor kostar samhället stora pengar idag.

Det är många pensionärer idag som inte är anslutna till någon idrottsförening och som för övrigt vet väldigt litet vad idrottsrörelsen skulle kunna bidra med i alla de pensionärsföreningar som finns. Pensionärer är verkligen en underutnyttjad tillgång till idrottsrörelsen. Då menar jag inte bara att genom denna få tillgång till kunskaper till hur vi ska tillgodose behovet av att vara aktiv hela livet, utan kanske ännu mer hur man skulle kunna nyttja pensionärer som en resurs inom organisationsledarrollen. Det finns många funktioner inom idrottsrörelsen där en pensionär skulle kunna vara en resurs. Hen har ofta en lång erfarenhet av att administrera, organisera och leda. Om hen dessutom till äventyrs inte skulle vara särskilt fysiskt aktiv vore det kanske en inkörsport till att börja träna.

Frågan som blir naturlig att avsluta detta inlägg med blir därför givetvis:

När tänker din förening kontakta en pensionärsförening eller en pensionär?

Text: Lennart Nilsson, Ordförande SPF Seniorerna Dalarna

Hur ska vi få fler tjejer att bli tränare eller domare inom idrotten?

KarinBostrom-BB171210ZL051-FotoDanielEriksson-webtop

En fråga som jag får då och då och som jag själv gått och funderat på genom åren.

Själv valde jag att utbilda mig till tränare innan jag bildade familj, jag tränade lag i olika åldrar och hann faktiskt med att spela själv på ganska hög nivå. När mina barn var små fortsatte jag som ledare inom handbollen (våra barn fick även några år ha sin mamma som tränare). Dessutom har jag hunnit med att vara ledare för olika träningsformer ex. spinning, gympa m.m. Min sambo har varit aktiv inom motocross, mest som aktiv förare men också tränare. Inte konstigt att våra barn valde våra idrotter, de har ju fått vara med sen de var mycket små. Men de valde också andra idrotter, idrotter som de kombinerade under flera år, t.ex. ishockey, fotboll, friidrott och tennis.

Hur hann jag med? Det brukar jag fråga mig själv, en förklaring är att jag och min sambo hade ett enormt stöd av föräldrar som ställde upp i vått och torrt. Hur många familjer har det stödet idag? Idag är det vanligt att unga familjer inte bor på samma ort som sina föräldrar. Skilsmässor och annat kan också göra det svårt. Jag har helt enkelt varit lyckligt lottad och hoppas att jag kan ställa upp för mina barn på samma sätt som mina föräldrar och svärföräldrar gjort.

Normen om vad som är manligt och kvinnligt håller på att ändras. Vi är på god väg, men har en bit kvar när det gäller exempelvis jämställdheten i hemmet, i alla fall i min generation.

Hur går snacket bland killar och män i omklädningsrummet, i fikarummet på arbetsplatsen om de killar som väljer att stanna hemma med sina barn för att partnern ska gå en tränarkurs eller satsa på sin idrott? Jag hoppas och tror att det är bättre bland killarna i 80 och -90-tals generationen än det är i min 60-tals generation? Och här kommer en fördom till, på bruksorterna tror jag det är värre (min valda sanning).

Många s.k. kvinnoyrken har oregelbundna arbetstider som gör det nästan omöjligt att hålla på med lagidrott, än mindre vara tränare. Tränarutbildningarna är ofta förlagda till helger, då måste man prioritera att ta ledigt flera helger för att utbilda sig till tränare. Vad skulle du välja?

Om du tränar ett herrlag kanske du kan få lite mer i arvode än om du tränar ett damlag. Samma sak om du skulle vilja bli domare. ”Om du vill få en slant för mödan, döm för Guds skull inte dammatcher.” Så är det inom den jämställda idrotten handboll, hur ser det ut i andra idrotter vet jag faktiskt inte.

Vi måste bli bättre på att erbjuda utbildning till tjejer och killar innan de skaffar familj. Det är svårare att få tiden att räcka till för gemensamma, egna och barnens intressen när man bildat familj. För att lyckas måste vi erbjuda mer flexibla lösningar när det gäller utbildning ex. distansutbildningar och olika webblösningar. Vi behöver också ta fram bra förebilder, d.v.s. tjejer som visar vägen, som syns och hörs i media, de som visar vägen för unga tjejer. Kanske har någon sett mig som en förebild genom åren?

Som sagt, en viktigt faktor för mig, har varit min familjesituation med ett starkt stöd från omgivningen, så ser det naturligtvis inte ur för alla.

När jag var aktiv blev jag tyvärr skadad och kunde inte satsa 100% på mitt egna handbollsspelande, då valde jag att utbilda mig till tränare. Här kan vi också bli bättre i föreningarna att fånga upp spelare som slutar p.g.a. skada, eller brist på motivation. Jag tror inte att spelarna alltid vet vilka utbildningar som finns och att man kan få nya roller i sin förening som domare, tränare, lagledare, förtroendevald o.s.v.

Jag gillar egentligen inte att generalisera, men jag tror att vi är olika inte bara fysiskt utan även psykosocialt beroende på hur vi blivit uppfostrade och behandlade genom åren. Det påverkar vårt sätt att vara och tron på vad vi klarar av och inte klarar av. Min teori är att killar oftare tar för sig tack vare ett bättre självförtroende medan vi tjejer kanske har en större självinsikt men sämre självförtroende (självklart finns det olikheter inom könen också). Det hämmar oss tjejer från att ta plats och ta för oss inom idrotten.

Om jag utgår från mig själv:
Trots att jag är relativt välutbildad och även utbildar andra så kan jag känna mig osäker i min tränar- och utbildarroll, gör jag rätt? Kan jag det här?

Jag tvivlar på min förmåga helt enkelt, jämför mig med andra och tänker det där skulle inte jag klara av o.s.v. Det borde jag inte göra med tanke på mina erfarenheter och min kompetens men gör det ändå, tvivlar på min förmåga och jag tror inte jag är ensam om det.

Men jag är optimistisk och jag tror att barn som växer upp idag har föräldrar som är mer medvetna och öppna för olikheter än tidigare generationer. Att yrkesval och idrottsval inte blir lika normstyrda i framtiden vilket gör att vi kommer att få se fler kvinnliga tränare och domare på våra idrottsarenor inom en snar framtid. Vi är på G helt enkelt.

Text: Karin ”Knalin” Boström, idrottskonsulent på Dalarnas Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna, förtroendevald i flera föreningar och förbund, tränare och aktiv inom olika idrotter…

Idrotten finns där för att vi ska samarbeta!

Ibland känns det som om jag är uppväxt i en idrottsfamilj. Min farfar var med och startade Vingåkers IF 1909. När han gick bort för många, många år sedan hittade vi ett föredrag han höll på nittonhundratiotalet – om fotboll. Där berättade han att fotboll spelas med en uppumpad läderboll. Min farfar, skräddaren, var så besatt av idrott att det nog var det som för evig tid ingöt ett motstånd mot all idrott hos min far – ”han var ju borta varenda helg”, som farsan lite bittert kunde säga om min farfar, fotbollsdomaren.

Min äldste bror jobbade halva livet som professionell handbollstränare och krönte karriären med ett SM-guld i damhandboll för Skövde. Han var dessutom sportjournalist. Min och mina fyra bröders uppväxt var indränkt i sport: Främst fotboll och handboll. Men när Borgfebern bröt ut på sjuttiotalet stod plötsligt kvarterets ungar och spelade tennis på asfaltsbanorna och på vintern var vi Honken och Lillstrimma på hockeyplanen.

Jag var en lätt okoncentrerad fotbollsmålvakt. Bra på att kasta mig efter bollar men sämre på att dirigera spelet; jag tyckte till och med att det var jobbigt att placera muren rätt vid farliga frisparkar. Jag hade tjockt böljande hår ner till armbågarna men vägrade att ens ha ett hårband och en och annan missad utrusning berodde på att hårsvallet gjorde mig blind.

Jag minns lerpölen i straffområdet där man sjönk ner… och jag minns de andtrutna träningskvällarna i elljusspåret strax innan vårsäsongen började…ja, jag minns drickaautomaten i klubbhuset och jag minns alla idoler man hade – från Gordon Banks (Stoke) till Pelé – stjärnor som inte bara var avlägsna figurer i en TV-ruta, utan ett slags roller som en trettonåring försökte gestalta! På teatern gestaltar skådisarna Hamlet eller Oidipus – på fotbollsplanerna var det Maradona eller nu Zlatan som ska getaltas.

Jag minns tränarna som förgäves försökte få oss tänka när vi spelade, bussresorna genom Sörmland, kompisarna i laget, den haltande vaktmästarn som höll planer och klubbhus i ordning, lukten av liniment i omklädningsrummen  – men jag minns faktiskt inte en enda match! Det är ju märkligt. Jag sitter här och skriver detta men kan inte komma ihåg en enda match!

Idrotten minns jag helt enkelt som en värld, en underbar social värld, där själva tävlandet inte var så förbannat viktigt. Och det där har nog förblivit mitt ideal när det gäller all idrott: Den finns i grunden där för att vi ska lära känna varandra och snarare samarbeta än konkurrera. Jodå, även jag kan jaga upp mig till vanvett i slutminuterna av någon VM-kvalmatch framför TV-rutan. Men: det är folkrörelseidealet som jag ser som det viktiga. Alla dessa pengar som idag strömmat in i toppidrotten har korrumperat idealen och dessutom gjort oss till TV-tittare snarare än utövare.

Nej, någon idrottare blev jag ju inte precis. Jag brukar säga att det som räddade mig från sporten var litteraturen. Men när jag säger det menar jag det ändå inte riktigt… För så fort jag ser en boll kan jag inte låta bli att försöka leka med den och dribbla lite. Och när jag gör det faller jag liksom lyckligt genom mig själv ner till en sensommardag på fotbollsplanen i Vingåker och jag är omgiven av alla andra i laget och jag är fullkomligt lycklig.

Text: Göran Greider, författare, poet, debattör och journalist

Jämställt föräldraskap stärker barnets förutsättningar

Det ropas ofta på tidiga insatser när något omskakande händer. Speciellt om det gäller äldre barn eller tonåringar. ”Vi kunde se det redan på lågstadiet” ”Vi borde börja i förskolan”. Det görs redan många fantastiska insatser inom skola och förskola, men varför inte utöka detta med en nygammal lösning – att börja helt från början och förbättra barnets chanser redan innan det föds.

Jag hade förmånen att få vara involverad i ett föräldrastödjande program för ett antal år sedan. Programmet skapades gemensamt av personal från landsting och kommun och kostade inget mer än personalens tid. Att föräldrastöd med jämställdhetsperspektiv stärker barnets skyddsfaktorer är bekräftat av forskning. Med hjälp av programmet nåddes en betydligt högre del pappor än vanligt och diskussioner om jämställdhet var en naturlig del av insatsen. Därigenom stärktes båda föräldrarnas delaktighet i barnet redan från början.

Konceptet var väldigt enkelt; samtliga föräldrar som skulle få sitt första barn – både pappor och mammor – fick en personlig inbjudan till det första graviditetssamtalet.  Att båda fick en personlig inbjudan skulle visa sig vara viktigt: Nästan alla kallade pappor kom till det samtalet. Barnmorskan var angelägen om att bekräfta båda föräldrarna och diskutera bådas tankar och eventuella oro. Båda föräldrarna blev kort därefter inbjudna till att ingå i en föräldragrupp som skulle träffas ungefär åtta gånger före förlossningen. På första träffen bestämdes ett namn för gruppen för att stärka det identitetsskapande som kan vara viktigt när man går in i en ny fas i sitt liv, kanske med helt nya människor omkring sig. Grupperna kallade sig till exempel för ”Småstjärnorna”, ”Nattugglorna”, ”Millenniegruppen”. Jag råkade själv höra en konversation på ICA, där två pappor kände igen varandra och presenterade sig genom att ange vilken föräldragrupp man tillhörde.

Träffarna i föräldragruppen hade olika teman, som t ex känslosvängningar och  förväntningar samt kärleksrelationen och föräldraskapet. På ungefär varannan träff fanns särskilda pappastödjare med. Dessa höll i en halvtimmes diskussion med papporna, samtidigt som barnmorskan höll diskussionen med mammorna.

Efter förlossningarna kallades alla till efterträff.  Där bestämdes, tillsammans med BVC-sköterskan, ett program för ytterligare cirka tio träffar fram till barnets ettårsdag. Flera av dessa hade jämställdhetstema, som t ex arbetsfördelning och barnets behov, föräldrapenning och familjeekonomi. Efter dessa träffar fortsatte många grupper att träffas under flera år, med stöd av studieförbund. Några av deltagarna fick vänner för livet och fortsatte att ha gemensamma barnkalas.

Till en del träffar bjöds även representanter för olika delar av samhället in; allt från räddningstjänst till församlingar, idrotts- och andra föreningar och företag. Att föräldrarna på det här sättet gemensamt i gruppen kunde få möta samhället gjorde att gruppen stärktes, att det blev lättare för föräldrarna att förstå och komma in i samhället och inte minst att anta sin nya roll som förälder. Fick barnet syskon fick de vara med i den första gruppen.

Flera faktorer var avgörande

  • Genom att båda föräldrarna bjöds in redan till allra första samtalet under graviditeten så ökade känslan av delaktighet kring barnet. Detta gjorde bland annat att blivande föräldrar som själv haft en tuff uppväxt fick en möjlighet att ändra sig – för barnets bästa.
  • Gruppernas sammansättning var slumpmässig och berodde på när i tiden man skulle föda sitt barn. Denna mix skulle visa sig vara en hjälp att komma in i samhället i en ny gemenskap.
  • Bemötandet var enormt viktigt – att både pappan och mamman kände sig välkomna och viktiga från allra första stund.
  • Att föräldrar ibland kunde ha kvar grupperna i flera år speglade trivsel och trygghet. De flesta föräldrar angav i enkätsvar att det var gruppsammanhållningen och gemenskapen som var viktigast. Därför är fysiska möten viktiga som ett komplement till webbstöd. Det krävs en by för att fostra ett barn.
  • Ett jämställt föräldraskap underlättas när papporna är med till 100 % från början.

På Länsstyrelsen i Dalarnas län har vi uppdrag från regeringen att arbeta strategiskt för jämställdhet, för stöd i föräldraskapet, mot våld i nära relationer, för integration, för brottsförebyggande, mot alkohol, narkotika doping och tobak, för att minska sociala risker och extremism etc.

Länsstyrelsen kan inte stödja enskilda metoder, men vi kan samverka kring olika goda initiativ i samhället, såväl från kommuner som från organisationer. Länets idrottsrörelse, med sin bredd och mångfald, behövs i arbetet för jämställt föräldraskap.


Text:
Thomas Johansson, Tf. funktionschef för Mänskliga rättigheter och folkhälsa

Länsstyrelsen i Dalarnas län