Idrotten finns där för att vi ska samarbeta!

Ibland känns det som om jag är uppväxt i en idrottsfamilj. Min farfar var med och startade Vingåkers IF 1909. När han gick bort för många, många år sedan hittade vi ett föredrag han höll på nittonhundratiotalet – om fotboll. Där berättade han att fotboll spelas med en uppumpad läderboll. Min farfar, skräddaren, var så besatt av idrott att det nog var det som för evig tid ingöt ett motstånd mot all idrott hos min far – ”han var ju borta varenda helg”, som farsan lite bittert kunde säga om min farfar, fotbollsdomaren.

Min äldste bror jobbade halva livet som professionell handbollstränare och krönte karriären med ett SM-guld i damhandboll för Skövde. Han var dessutom sportjournalist. Min och mina fyra bröders uppväxt var indränkt i sport: Främst fotboll och handboll. Men när Borgfebern bröt ut på sjuttiotalet stod plötsligt kvarterets ungar och spelade tennis på asfaltsbanorna och på vintern var vi Honken och Lillstrimma på hockeyplanen.

Jag var en lätt okoncentrerad fotbollsmålvakt. Bra på att kasta mig efter bollar men sämre på att dirigera spelet; jag tyckte till och med att det var jobbigt att placera muren rätt vid farliga frisparkar. Jag hade tjockt böljande hår ner till armbågarna men vägrade att ens ha ett hårband och en och annan missad utrusning berodde på att hårsvallet gjorde mig blind.

Jag minns lerpölen i straffområdet där man sjönk ner… och jag minns de andtrutna träningskvällarna i elljusspåret strax innan vårsäsongen började…ja, jag minns drickaautomaten i klubbhuset och jag minns alla idoler man hade – från Gordon Banks (Stoke) till Pelé – stjärnor som inte bara var avlägsna figurer i en TV-ruta, utan ett slags roller som en trettonåring försökte gestalta! På teatern gestaltar skådisarna Hamlet eller Oidipus – på fotbollsplanerna var det Maradona eller nu Zlatan som ska getaltas.

Jag minns tränarna som förgäves försökte få oss tänka när vi spelade, bussresorna genom Sörmland, kompisarna i laget, den haltande vaktmästarn som höll planer och klubbhus i ordning, lukten av liniment i omklädningsrummen  – men jag minns faktiskt inte en enda match! Det är ju märkligt. Jag sitter här och skriver detta men kan inte komma ihåg en enda match!

Idrotten minns jag helt enkelt som en värld, en underbar social värld, där själva tävlandet inte var så förbannat viktigt. Och det där har nog förblivit mitt ideal när det gäller all idrott: Den finns i grunden där för att vi ska lära känna varandra och snarare samarbeta än konkurrera. Jodå, även jag kan jaga upp mig till vanvett i slutminuterna av någon VM-kvalmatch framför TV-rutan. Men: det är folkrörelseidealet som jag ser som det viktiga. Alla dessa pengar som idag strömmat in i toppidrotten har korrumperat idealen och dessutom gjort oss till TV-tittare snarare än utövare.

Nej, någon idrottare blev jag ju inte precis. Jag brukar säga att det som räddade mig från sporten var litteraturen. Men när jag säger det menar jag det ändå inte riktigt… För så fort jag ser en boll kan jag inte låta bli att försöka leka med den och dribbla lite. Och när jag gör det faller jag liksom lyckligt genom mig själv ner till en sensommardag på fotbollsplanen i Vingåker och jag är omgiven av alla andra i laget och jag är fullkomligt lycklig.

Text: Göran Greider, författare, poet, debattör och journalist

Annonser

Jämställt föräldraskap stärker barnets förutsättningar

Det ropas ofta på tidiga insatser när något omskakande händer. Speciellt om det gäller äldre barn eller tonåringar. ”Vi kunde se det redan på lågstadiet” ”Vi borde börja i förskolan”. Det görs redan många fantastiska insatser inom skola och förskola, men varför inte utöka detta med en nygammal lösning – att börja helt från början och förbättra barnets chanser redan innan det föds.

Jag hade förmånen att få vara involverad i ett föräldrastödjande program för ett antal år sedan. Programmet skapades gemensamt av personal från landsting och kommun och kostade inget mer än personalens tid. Att föräldrastöd med jämställdhetsperspektiv stärker barnets skyddsfaktorer är bekräftat av forskning. Med hjälp av programmet nåddes en betydligt högre del pappor än vanligt och diskussioner om jämställdhet var en naturlig del av insatsen. Därigenom stärktes båda föräldrarnas delaktighet i barnet redan från början.

Konceptet var väldigt enkelt; samtliga föräldrar som skulle få sitt första barn – både pappor och mammor – fick en personlig inbjudan till det första graviditetssamtalet.  Att båda fick en personlig inbjudan skulle visa sig vara viktigt: Nästan alla kallade pappor kom till det samtalet. Barnmorskan var angelägen om att bekräfta båda föräldrarna och diskutera bådas tankar och eventuella oro. Båda föräldrarna blev kort därefter inbjudna till att ingå i en föräldragrupp som skulle träffas ungefär åtta gånger före förlossningen. På första träffen bestämdes ett namn för gruppen för att stärka det identitetsskapande som kan vara viktigt när man går in i en ny fas i sitt liv, kanske med helt nya människor omkring sig. Grupperna kallade sig till exempel för ”Småstjärnorna”, ”Nattugglorna”, ”Millenniegruppen”. Jag råkade själv höra en konversation på ICA, där två pappor kände igen varandra och presenterade sig genom att ange vilken föräldragrupp man tillhörde.

Träffarna i föräldragruppen hade olika teman, som t ex känslosvängningar och  förväntningar samt kärleksrelationen och föräldraskapet. På ungefär varannan träff fanns särskilda pappastödjare med. Dessa höll i en halvtimmes diskussion med papporna, samtidigt som barnmorskan höll diskussionen med mammorna.

Efter förlossningarna kallades alla till efterträff.  Där bestämdes, tillsammans med BVC-sköterskan, ett program för ytterligare cirka tio träffar fram till barnets ettårsdag. Flera av dessa hade jämställdhetstema, som t ex arbetsfördelning och barnets behov, föräldrapenning och familjeekonomi. Efter dessa träffar fortsatte många grupper att träffas under flera år, med stöd av studieförbund. Några av deltagarna fick vänner för livet och fortsatte att ha gemensamma barnkalas.

Till en del träffar bjöds även representanter för olika delar av samhället in; allt från räddningstjänst till församlingar, idrotts- och andra föreningar och företag. Att föräldrarna på det här sättet gemensamt i gruppen kunde få möta samhället gjorde att gruppen stärktes, att det blev lättare för föräldrarna att förstå och komma in i samhället och inte minst att anta sin nya roll som förälder. Fick barnet syskon fick de vara med i den första gruppen.

Flera faktorer var avgörande

  • Genom att båda föräldrarna bjöds in redan till allra första samtalet under graviditeten så ökade känslan av delaktighet kring barnet. Detta gjorde bland annat att blivande föräldrar som själv haft en tuff uppväxt fick en möjlighet att ändra sig – för barnets bästa.
  • Gruppernas sammansättning var slumpmässig och berodde på när i tiden man skulle föda sitt barn. Denna mix skulle visa sig vara en hjälp att komma in i samhället i en ny gemenskap.
  • Bemötandet var enormt viktigt – att både pappan och mamman kände sig välkomna och viktiga från allra första stund.
  • Att föräldrar ibland kunde ha kvar grupperna i flera år speglade trivsel och trygghet. De flesta föräldrar angav i enkätsvar att det var gruppsammanhållningen och gemenskapen som var viktigast. Därför är fysiska möten viktiga som ett komplement till webbstöd. Det krävs en by för att fostra ett barn.
  • Ett jämställt föräldraskap underlättas när papporna är med till 100 % från början.

På Länsstyrelsen i Dalarnas län har vi uppdrag från regeringen att arbeta strategiskt för jämställdhet, för stöd i föräldraskapet, mot våld i nära relationer, för integration, för brottsförebyggande, mot alkohol, narkotika doping och tobak, för att minska sociala risker och extremism etc.

Länsstyrelsen kan inte stödja enskilda metoder, men vi kan samverka kring olika goda initiativ i samhället, såväl från kommuner som från organisationer. Länets idrottsrörelse, med sin bredd och mångfald, behövs i arbetet för jämställt föräldraskap.


Text:
Thomas Johansson, Tf. funktionschef för Mänskliga rättigheter och folkhälsa

Länsstyrelsen i Dalarnas län

Skolidrotten skapar en betydelsefull fritid för Dalarnas unga


Premiumläger för aktiva skolidrottsungdomar.

När jag som ordförande för Dalarnas skolidrottsförbund fick förfrågan om att skriva en gästblogg blev jag mycket glad. Men eftersom vi i Dalarna under ett 20-tal år jobbat specifikt med att ta fram nya ungdomsledare, så känns det helt naturligt att låta den här förfrågan gå vidare till de som är själva motorn i skolidrotten i Dalarna, nämligen till vår Ungdomsgrupp. Därför har dess ordförande Erika Örjes skrivit huvuddelen av detta blogginlägg.

Så här beskriver Erika Örjes betydelsen av skolidrott:
Idrott och fysisk aktivitet är hälsosamt. Det vet alla, även barn och ungdomar. Men när det kommer till ungdomars idrottande är det inte alltid hälsofördelarna som är de viktigaste. Idrott är så mycket mer än bara fysisk hälsa. Som Riksidrottsförbundet själva uttrycker det ger idrotten fysisk, psykisk, social och kulturell utveckling.

Genom idrotten kan barn och unga träffa nya vänner, öka sitt självförtroende, få motion och framförallt ha roligt. Det finns många möjligheter med idrott, men för barn och unga finns det också en del hinder.

Att idrotta i en förening eller att gå kurser inom en specifik idrott kostar pengar och ställer i vissa fall krav på prestationen, vilket såklart minskar tillgängligheten för många barn och unga. För andra kan språket eller utbudet av föreningar i närområdet skapa hinder för idrottandet. Det är dessa hinder som Dalarnas Skolidrottsförbund vill riva.

Genom att hjälpa till att starta och driva skolidrottsföreningar vill vi ge alla barn och unga möjligheten att idrotta och därmed få en betydelsefull fritid. En välfungerande skolidrottsförening ska erbjuda sina medlemmar regelbundna, varierande och icke resultatinriktade aktiviteter. Medlemskapet ska vara helt eller nästan gratis och aktiviteterna ska ligga utanför skoltid, på lov eller eftermiddagar i anslutning till skoldagens slut. Alla ska ha möjligheten att delta.

En skolidrottsförening ska även arbeta med att lära barn och unga om demokrati och föreningskunskap, jämställdhet och inkludering. Detta genom utbildning och att ungdomarna själva driver föreningen, med stöd av vuxna. Eftersom en skolidrottsförening finns på skolan har den möjligheten att fånga upp alla barn och unga, även de som inte har möjlighet att söka sig till en idrottsförening själva. Att få en skolidrottsförening att fungera är dock inte alltid lätt.

En välfungerande skolidrottsförening kräver engagerade barn och unga, vilket vanligtvis inte är svårt att hitta, men det måste även finnas stöd för ungdomarna. Det är viktigt att skolledningen jobbar med föreningen och erbjuder det stöd och de lösningar som finns tillgängliga, samtidigt som kommunerna hjälper till att skapa dessa förutsättningar för skolorna. En skolidrottsförening kan skapa möten mellan ungdomar, öka gemenskapen på skolan och öka det fysiska och psykiska välmåendet hos unga, vilket både skolorna, kommunerna och samhället i allmänhet gynnas av.

En skolidrottsförening kan också bygga broar till andra idrottsföreningar genom att låta medlemmarna prova på olika aktiviteter. Här kan bidrag med exempelvis utlåning av lokal eller instruktör vara mycket betydelsefulla. I utbyte genererar detta i många fall nya medlemmar för föreningarna som ställer upp.

Det som är bra för skolidrott är bra för svensk idrott!

Text:
Erika Örjes, ordförande Ungdomsgruppen, Dalarnas skolidrottsförbund
Bert Åke Norlin, ordförande Dalarnas skolidrottsförbund

Vi uppskattar stödet vi får från Dalaidrotten och vi önskar att fler distriktsförbund förstår och agerar som Dalaidrotten gör. Med gemensamma krafter kan vi utöka förståelsen för en spännande framtid, där skolidrotten får en central plats i ett hälsosamt och inkluderande samhälle.

Idrotten bidrar till Dalarnas utveckling

JanSundqvist-montage-webtop

Dalarna står – liksom de flesta andra län i Sverige – inför en massiv utmaning. Under de kommande femton åren kommer inrikes födda i arbetsför ålder att minska med över 100 000 personer i hela riket och med ungefär 1 000 personer per år i Dalarna. Det blir alltså färre som kan jobba och bidra med skatteunderlag till allas vår välfärd. Samtidigt ökar antalet 80-åringar och äldre. År 2030 kommer det att finnas 300 000 fler äldre i Sverige än det fanns år 2015. I Dalarna blir de äldre drygt 10 000 fler.

För att hantera denna situation behövs fler i jobb som bidrar till den ekonomiska utvecklingen men också fler händer i vården som ska ta hand om alla nya äldre. Redan idag är det en skriande brist på vårdpersonal i så gott som alla kommuner. Hur ska vi lösa detta?

Svaret har vi delvis redan. Under de senaste åren har många personer kommit till Sverige och Dalarna, sådana som flytt undan krig och elände men också många som ser Sverige som en möjlighet att bygga en ny och bättre framtid för sig och sin familj. Vi behöver de här människorna mer än de behöver oss.

En tredjedel av alla nyanlända har en akademisk utbildning och arbetslivserfarenhet från många olika länder. De har jobbat i Storbritannien, i Dubai, i Emiraten, i Ukraina, ja, över nästan hela världen. De är lärare, läkare, jurister, ingenjörer och dataspecialister. Många har placerats i Dalarna i väntan på uppehållstillstånd och hoppas på möjligheter att få ett nytt jobb här. Men många flyttar också härifrån. De vill gärna bo i närheten av släktingar och vänner, kanske i Stockholm, Göteborg eller Malmö. De flesta lever isolerade på sina tillfälliga boenden och väntar bara på ett tillfälle att få flytta vidare till större städer.

Vi måste ta hand om dessa människor när de anländer till Dalarna. Vi måste få integrationen att fungera. Vi måste informera dem om att de behövs i Dalarna och att vårt län står för livskvalité och en fantastisk natur. Här kommer idrotten in i bilden.

Jag skulle kunna berätta många solskenshistorier om hur våra nyanlända hittat gemenskap och en meningsfull fritid genom idrotten. Att exempelvis spela med i ett fotbollslag, oberoende av vilken nivå det handlar om och oberoende av om kompisarna är andra nyanlända eller det lokala byalaget, skapas en samhörighet som är grunden till integration i samhället. Genom idrotten får man inblick i den svenska vardagen när man träffar andra utövare, både yngre och äldre. Och framför allt är idrotten ett utmärkt sätt att sköta sin hälsa.

Låt oss fortsätta att ta hand om vår kommande arbetskraft genom att bjuda in våra nyanlända i våra fysiska aktiviteter!

Text: Jan Sundqvist, Arbetsmarknadsanalytiker Arbetsförmedlingen

Idrotten har haft en stor betydelse i mitt liv

Vi vill varna för att en del av berättelsen är mycket stark, men viktig att ha med i Sheymas gästblogg. / Redaktörens notering.

Sedan barnsben har jag haft drömmen om att få möjlighet att påverka och bidra till ett samhälle där alla kan leva och delta på lika villkor. Just av det skälet kändes det självklart att arbeta som integrationskoordinator på Dalarnas Idrottsförbund. Jag tror på idrottens kraft att föra människor närmare varandra.

Jag föddes i Somalia i början av 80-talet och flydde sedermera från inbördeskriget i början av 90-talet. Under flykten var jag och min familj nära döden ett flertal gånger. Det var särskilt en dag som jag aldrig kommer att glömma.

– Det var dagen vi skulle ta oss till Mogadishu från Barawe för att sen flyga till Kenya. Mamma, jag och mina fyra syskon satt på bussen på väg till flygplatsen. Vi satt längst fram vid busschauffören. Helt plötsligt såg jag dammoln från fordon med beväpnade män och kvinnor som körde rakt mot oss, de börjar skjuta mot bussen. Chauffören blir träffad i bröstet, mitt framför oss. Mamma försökte trycka ner våra huvud för att vi inte skulle bli träffade av kulorna. En kvinna som satt till vänster om mig blev träffad i armen och blodet stänkte ner min gula klänning som jag hade på mig den dagen. Jag såg hur de släpade ut männen från bussen, radade upp dem på knä och sköt dem en efter en. Jag minns en kvinna som högg ihjäl och petade ut ögonen, med en kniv, på en manlig busspassagerare. Samtliga passagerare blev tvingade att kliva av bussen. Några män försöka slita mamma ifrån oss barn, men vi höll hårt i henne och de gav till slut upp. Strax därefter såg vi att mamma sprang bort till en man, hon berättade sedan att det var en gammal bekant som hon kände igen. Han var en av dem som kapade och plundrade bussen. Hon lyckades övertala honom att köra oss tillbaka till byn. Jag minns inte hur länge vi var där, men det kändes som en evighet. Efter att mamma lyckades skrapa ihop till en båtbiljett tog vi oss över till Kenya där pappa väntade på oss.

Nästan på dagen två år senare spelade jag fotboll för Hälsinggårdens AIK. Idrotten har haft en stor betydelse i mitt liv och har öppnat många dörrar. Jag fick utvecklas tillsammans med mina lagkamrater. Den gemenskapen och tryggheten underlättade att handskas med det jag hade varit med om under flykten. Språkbarriären i skolan var inte något hinder i föreningen. Idrotten är en unik mötesplats och ett bra ställe att involvera människor så att de kan skapa en betydelse kring sina förmågor och sin kompetens. Idrotten bidrar till möjlighet att känna gemenskap, tillhörighet och glädje oavsett ursprung. Vi människor är så lika och olika och vårt samhälle har skapats genom möten av olika ideologer, livsöden och livsstilar. Idrotten i Sverige växer och blir starkare genom alla dessa influenser. Våra olikheter är vår största tillgång och lika barn leker inte alltid bäst.

Text: Sheyma Sheikhnur, integrationskoordinator på Dalarnas Idrottsförbund

Aldrig för sent att lära sig paddla – även som pensionär!

Falu kanotklubb fick möjlighet att ordna nybörjarträning för vuxna över 65 år, tack vare stöd från Postkodsstiftelsen. Mottot var ”Det är aldrig för sent att lära sig paddla”. Träningen i kajak startade i Hosjöholmen i augusti på slätvatten och i lätt fors. Som projektledare blev jag överraskad över glädjen, ambitionen och viljan att lära sig en ny idrott. Jag har fått äran att träffa häftiga seniorer.

Medelåldern hos deltagarna i projektet var över 70 år. Ett 40-tal kvinnor och män paddlade minst en gång. 80 % deltog minst två gånger och 16 seniorer var med på alla träningspass. Aktiviteten var kostnadsfri. Efter sista tillfället ville alla fortsätta paddla och vi ordnade ytterligare träningar. I oktober deltog tio seniorer i Sundbornsloppet, som blev deras första tävling i kajak. Loppet på 7 km ordnades på en vacker sträcka på Sundbornsån med lätta forsar. 17 seniorer är numera medlemmar i klubben och de träffas regelbundet vid klubbhuset för att paddla tillsammans.

Utöver friska äldre fick klubben även frågan om att paddla med en 70-åring med Alzheimer och en 60-åring med hjärnskada efter en stroke. Vi ordnade individuella träffar och det gick fint både för dem och för deras anhöriga.

Vad kan vi lära oss av detta projekt med seniorer 65+? Uppenbart är intresset att lära sig en ny idrott inte åldersrelaterat. Riksidrottsförbundet stödjer främst träning för ungdomar och handikappade. Det vore nog bra för vårt samhälle om RF även stödjer föreningar som ordnar idrottsverksamhet för seniorer. LOK-65+ kan stödet benämnas.  ”Jag var ensam och på väg att bli riktigt deprimerad. Sedan kom jag till er!” säger en av nya medlemmarna, 77 år.  ”Man har kört barnen till olika idrotter men nu ska jag själv tävla för första gången i kajak. Jag känner mig så glad och nervös!” berättar en 68-åring i bilen på väg till starten för Sundbornsloppet.

Klubbhuset i Hosjöholmen var tidigare ett snickeri. Numera är lokalen en mötesplats runt idrott och friluftsliv, för alla former av å- och forspaddling. Från 5 år till 80+. Från elitsatsning till motionspaddling. För friska och för paddlare med handikapp.

Falu kanotklubb stödjer grannföreningar som vill utveckla verksamhet i forsande vatten för barn, ungdomar, vuxna och seniorer. I många år har vi arbetat med projekt för olika målgrupper. Nya mötesplatser är på väg att utvecklas vid forsar i byar och städer i regionen. Vi driver ett spännande projekt i samarbete med Landstinget Dalarna och Dalarnas Idrottsförbund. Projektet heter ”Forsarna som lyfter Dalarna”.


Text och bild: Soizick Lidström, Falu Kanotklubb
Du kommer i kontakt med Falu Kanotklubb genom hemsidan  www.falukanotklubb.se 

Mer rörelse i skolan – ja tack!

Vi på Främbyskolan ser fördelarna med en aktiv vardag där rörelse får ta plats – och ges naturlig plats. Det forskningen säger om fysisk aktivitet kopplat till inlärning, ser vi i vår egen verksamhet starka bevis för. Vi ser tydligt att våra elever som kommer till sin rätt i skolan ofta är rörelseaktiva på skolan OCH även utanför skolan.

På samma sätt som vi i skolan har som uppdrag att utbilda våra elever till demokratiska starka samhällsmedborgare har vi också kunskapsmål som har som syfte att främja livslång hälsa.  Kunskapsmål som i sin tur fungerar förebyggande vad gäller fysiska sjukdomar och även psykisk ohälsa. I vår vardag på skolan ser vi att självkänslan stärks när elever klarar av saker man inte trott sig om tidigare. Att känna, att tänja på kroppens gränser, att fysisk utmana sig själv. Allt det höjer den mentala kapaciteten men vi menar att det är minst lika viktigt att få misslyckas men att då få göra det i ett tryggt sammanhang. Vi tror på att kraften lära känna sina gränser och se misslyckanden som lärtillfällen inför “framtids segrar” om vi ska ta till ett känt dalacitat.

Därför säger vi på Främbyskolan JA TACK till mer rörelse i skolan. Däremot inte nödvändigtvis mer schemalagd idrott och hälsa utan komplement till det. Möjligheten till ökad rörelse i skolan bygger mer på organisation, intresse och kompetens hos pedagogerna på skolan. Det är viktigt att vi som personal på skolan ger oss själva möjlighet att inspirera elever till mångfald av rörelseglädje – som vi menar är en framgångsfaktor för elevers direkta och framtida välmående. Rörelseglädje är också något som bäddar för elevens fortsatta framtida fysiska aktivitet. För att nå dit är det lika viktigt att vi som pedagoger låter oss inspireras av eleverna – Vad känner eleverna lust till? Vad är de nyfikna på?

När vi på vår skola arbetar aktivt med samarbetet mellan ämnet Idrott och hälsa, rastverksamhet, Skol IF och fritids – då har vi möjlighet att skapa en bra helhet. Rörelseaktiviteter är så mycket mer än traditionella idrotter, hos oss får allt från lekar, spel, friluftsliv, dans m.m. plats.

Idrotten som kunskapsämne kompletteras på vår skola av den organiserade rastverksamhet genom samplanerade aktiviteter mellan idrottslärare och fritidspedagoger. På så sätt får eleverna träna och förstärka det de gör på idrotten på raster och på fritids. Därför satsar vi på Främbyskolan tid på att pedagogerna har möjlighet att samplanera och synka de olika verksamheterna som finns inom skolan. Vi ser att beröringspunkterna mellan ämnet Idrott och hälsa och Fritidshemmets mål är många. Skillnaden är att skolämnet idrott och hälsa har en bedömande aspekt men annars ser vi många likheter. På vår skola har därför det systematiska samarbetet blivit en självklarhet.

Tillsammans mellan skolans olika pedagoger kan vi skapa den mångfald av rörelseglädje som vi tror är en framgångsfaktor för kunskapsutveckling i alla ämnen men också för fortsatt fysisk aktivitet. Där föreningslivet står för de som redan valt aktivitet vill vi i skolan vara grunden för att våra elever fortsätter pröva sig fram och genom det kanske fler kan hitta till föreningslivet. Oavsett om man redan i sin familj har den traditionen eller ej…

Frågan som vi nu, likt en stafettpinne, vill skicka vidare blir: Vill föreningslivet samarbeta med oss?

Skrivet av tre stolta medarbetare på Främbyskolan, Falun
Sanna Mattsson – rektor
Micke Wiethe – fritidspedagog
Frida Veljebo – idrottslärare

En TF:s tankar om vardag och framtid

Den 5 maj började jag som Tf distriktsidrottschef på Dalaidrotten. Jag hade suttit i Dalaidrottens styrelse i några år så jag var insatt i verksamheten. Att gå från ett styrelseperspektiv till att verka som tjänsteman var intressant. Som distriktsidrottschef blev mitt uppdrag att genomföra det jag tidigare varit med om att besluta. Jag kände redan från första arbetsdagen att det här var en arbetsplats där jag skulle trivas.

Den första frågan jag fick ta tag i var lokalfrågan. I styrelsen hade vi tidigare beslutat att säga upp avtalet för våra nuvarande lokaler – nu fick jag ansvar för att ta fram ett förslag till framtida lokalisering. Den 15 augusti fattade styrelsen beslut att vi ska flytta till nya lokaler på Kvarnberget i Falun och att flytten ska vara genomförd den 30 november. Att flytta en hel verksamhet till lokaler som idag behöver en ”Extreme make over” är en utmaning. Det sägs att man behöver fatta ca 1500 beslut när man ska bygga en ny villa – hoppas inte att vi ska behöva fatta lika många.

En annan viktig arbetsuppgift som jag fick sätta mig in i var den utvecklingsresa som svensk idrott står inför och som går under namnet Strategi 2025; svensk idrott – världens bästa.

Svensk idrott behöver bli bättre på att möta människors olika behov så att fler känner sig välkomna på sina villkor. Grundtanken är Idrott för alla och Idrott hela livet. Idag slutar barn och ungdomar att idrotta alldeles för tidigt. En trend idag är att många vill röra på sig/träna men inte tävla på samma sätt som tidigare. Idag ser vi också att 20% av landets ungdomar inte rör på sig överhuvudtaget. Många ungdomar vill idag prova idrotter de inte utövat tidigare som barn. Det kommer att bli en nödvändig och intressant men arbetsam resa som kommer att kräva förändrade attityder, arbetssätt, utbildning och hur vi organiserar svensk idrott. Samtidigt måste vi behålla idrottens särart som går ut på att tävla och mäta sig mot andra.

Som ett led i arbetet mot 2025 har styrelsen för Dalaidrotten fattat beslut om att vi ska arbeta aktivt med skolidrottsföreningarna i länet. Bakgrunden till detta är främst länets försämrade folkhälsa, behoven av att höja skolornas studieresultat och våra utmaningar med integrationen.

Efter att ha diskuterat frågan med ett stort antal av länets kommuner, Landstinget Dalarna, Högskolan Dalarna och Dalarnas Skolidrottsförbund har vi beslutat att driva frågan i framtiden. Vår satsning kring Skol IF ska vara en naturlig del av vardagen och inte något tillfälligt projekt. Vi inom Dalaidrotten vill bidra till att lösa länets samhällsutmaningar. För att påverka samhällsutvecklingen behöver vi börja grundlägga bra vanor tidigt och i skolan finns alla.

Genom en gemensam satsning på våra barn och unga kan vi förbättra förutsättningarna och livskvaliteten för dem och Svensk idrott gör Sverige starkare – Dalaidrotten gör Dalarna starkare.

Text: Peter Berglund, TF Distriktsidrottschef Dalaidrotten

 

I huvudet på en mångårig idrottsledare


Bo Wickberg mottar RFs högsta utmärkelse från RFs ordförande Björn Ericsson.
Foto: Fredrik Kalsson, Bildbyrån

I mitten av maj samlades representanter för hela den svenska idrottsrörelsen till Riksidrottsmöte, det hålls vartannat år och förlades denna gång till vackra Karlstad. Vid varje möte utdelas RF:s högsta utmärkelse, guldmärket, till förtjänta ledare i såväl klubbar, distrikt som förbund från hela idrottssverige

Utdelandet skedde under mycket högtidliga former av RFs ordförande, förre Rikspolischefen, landshövdingen mm, Björn Ericsson, och förgylldes av vacker musik från en symfoniorkester i det pampiga konserthuset vid Klarälvens strand. Pristagarna hade omfattande meriter från 30 år i idrottens tjänst till över 60 år, från alla idrotter i alla landsändar, imponerande.

Är det viktigt med utmärkelser? Ja, det har jag blivit alltmer övertygad om. Utmärkelser är väl inte ett mål i sig för en ledare, men ger en erkänsla och respekt för ett hängivet ideellt arbete, till nytta för alla medlemmar såväl som glädje för den enskilde.

För egen del är en utmärkelse också en chans att stanna upp och reflektera på vad, hur och kanske varför man engagerat sig under alla år. Svaret på det senare är ett obetingat, ja! Så mycket idrotten ger i form av social, psykisk och fysisk stimulans såväl inom idrotten som i yrkeslivet.

För omgivningen torde man fundera över hur den långa erfarenheten kan tas tillvara för att utveckla idrotten i framtiden. Kan den som en gång slutat sin ledargärning göra en nystart tillsammans med nya generationer, för att bibringa pusselbitar som erfarenhet och tradition, som också behövs för att få helheter.

När man reflekterar över vad som hänt i backspegeln måste man väl också fundera vad som sker i framrutan. Det kan konstateras att såväl föreningar som idrotterna i sig har fått konkurrens. Flera kommersiella aktörer tar för sig och erbjuder framgångsrika alternativ, Vasaloppet, Vätternrundan m fl, till stor glädje för många utövare. Flera nya idrotter klappar på RF:s dörr för att komma in i familjen, samtidigt som det sker en förnyelse inom de etablerade idrotterna.

Vad kommer framtiden att ge? Vi vet att den kommer att förändras förmodligen i en allt snabbare takt. Den enskilde kommer nog att prova på mer än tidigare beroende på fler möjligheter och livsbetingelser. Behovet av och betydelsen för det livslånga utövandet är allt viktigare och kräver mångfald över tid för att vara framgångsrikt.

Det ideella ledarskapet behöver förändras, förtydligas och breddas. Det finns risk att ledarrekryteringen försämras. Tydliga, väl avgränsade arbetsuppgifter i tid och rum är nödvändiga, för att ev senare kunna åta sig större uppgifter när möjligheter ges. Kanske mer projektinriktade arbetssätt under professionellt ledarskap kan vara alternativ.

Nya uppgifter och samarbeten med andra idrotter kan vara en väg för rationalisering och utveckling på samma gång. Det finns kanske anledning att mer skilja på tävlingsidrott på kommersiell nivå och mer traditionsinriktad motionsidrott med tävlingsinslag. Utvecklingen är redan på gång och jag hoppas på att det blir både- och inte antingen eller.

Utifrån det breda hälsoperspektivet är det viktigt att samhället kan skapa förutsättningar för så goda aktiviteter som möjligt på lika villkor, i det breda perspektivet är kanske inte prestationen, resultatet, det viktigaste utan vägen dit, det vill säga ha roligt.

Text: Bo Wickberg

Dalaidrottens notering: RF uppmärksammade Bo Wickberg för han 40 åriga erfarenhet av ledaruppdrag från ex. Falun-Borlänge Golfklubb, Svenska Golfförbundet, Dalarnas Idrottsförbund och SISU Riks.
Vi gratulerar till utmärkelsen.

Vi vill göra vårt för att vägen till idrotten ska vara kort och enkel

Idrotten har alltid varit en stor del i mitt liv, den första förening jag var med i var Krylbo IF och fotboll, sen provade jag ridning, hockey, pingis, basket, längdskidor, boxning och vollyboll. Fotboll och hockey blev det jag höll på med längst och fotbollen har jag aldrig slutat med, där skolades jag in i en ledarroll som jag fortfarande håller på med.

Idrottsrörelsen har förutom glädjen med det rent idrottsliga format mig mycket i synen på samarbete, hur man uppträder mot varandra, arbetar mot gemensamma mål-laget före jaget.

Ibland kan vi luras att tro att all idrott handlar om professionella lag och och konkurrens till sista blodsdroppe. Kanske stämmer det till viss del eller så är det medias längtan efter konflikt och nyheter som ger oss den bilden. För idrott är nästan till 99% något helt annat. Och idrott ska till större delen inte vara det ständiga jagandet efter meriter eller pengar.

När idrottsrörelsen växte sig stark i början av 1900-talet var den ett barn av industrialiseringen. Det var också de andra folkrörelserna som tog fasta på nykterheten, religionsfriheten och arbetarnas väl och ve. Alla hade de ett gemensamt intresse: att låta alla få ta del av ett liv där både hälsa, arbete och fritid kunde gå hand i hand. Idrottandet sågs som ett sätt att skapa en meningsfull fritid där både kropp och själ stärktes. På så sätt kunde både arbetet bli bättre och studier underlättas.

De tankarna och den uppgiften är lika relevanta i dag som för 100 år sedan, föreningslivet och idrottsrörelsen bidrar till ett samhälle som håller ihop, en arena där man möts utifrån ett gemensamt intresse och där man blir bemött utefter den lagkamrat du är och inte vilken bakgrund du har.

Vi har i Avesta ett mycket livaktigt föreningsliv, vi bryter också trenden med att idrottsföreningarna blir färre, i Avesta har de det senaste tio åren blivit fler. Det är något vi är mycket stolta över och all heder för detta ska gå till föreningarna och alla ideella ledare som gör detta möjligt.

Avesta Kommun är en kommun som många flyttar till och vi vet att det bästa sättet att komma in i den sociala gemenskapen är att vara med i en förening.  2016 la vi tre miljoner extra på stöd till föreningarna.

  • Vi utformade stödet så att vi dubblade det kommunala aktivitetsstödet till alla föreningar- det gynnar alla föreningar.
  • Vi gav ett volymstöd på 500kr/ny medlem- det gynnar de föreningar som gör mycket fått många nya medlemmar och behöver köpa in ny utrustning.
  • Vi öppnade upp för föreningar som ville starta projekt för att få nya medlemmar att med en enkel ansökan kunna få upp till 50 000 kr för detta-det gynnar de föreningar som vill göra mer.

Vi vill göra vårt för att vägen till idrotten ska vara kort och enkel, därför har vi gjort en stor satsning på spontanidrott, vi har vår stora Sportpark i centrala Avesta, med skatepark, parkour, frisbee, beachvolley, allaktivitetsplan, RC-bana, bågskytte med mera. Men vi har också vilket är lika viktigt byggt sex allaktivitetsplaner runt om i våra olika kommundelar. Vi har sex föreningsdrivna motionsspår, där kommunen bekostar ny belysning för att öka tillgänglighet och säkerhet och vi har öppnat ett Sportotek.  Alla de här satsningarna gör vi för att det ska vara enkelt att idrotta för våra medborgare, det ska vara nära och för att prova en ny idrott ska du kunna låna utrustning. Vi är övertygade om att det kommer leda till att fler som provar sedan söker sig till en förening och blir en del i deras verksamhet.

Text: Lars Isacsson Socialdemokrat, Kommunstyrelsen ordförande i Avesta Kommun och stolt över att vara en del av Svensk Idrottsrörelse.