För tillfället lever jag min dröm!

Foto: Andreas L Eriksson/BildbyrΌn
Foto: Andreas L Eriksson/BildbyrΌn

Skönviks IP har bytts ut mot Tele2 Arena, Säters IF-IF Tunabro flickor 13 har blivit Hammarby-Gefle i Allsvenskan. Min vardag som fotbollsdomare har gått från halvskrala omklädningsrum bakom kiosken i en gammal barack till rum på stora arenor. Resan har gått väldigt snabbt, det känns som jag nyss stod på planerna runt om i Dalarna och blåste.

Fotbollen är dock densamma, elva mot elva, en boll och ett domarteam. För mig är fotboll kärlek, passion och glädje. Det har den varit sedan starten av min resa.

Den senaste tidens skriverier i media har verkligen belyst den bistra verklighet som kan råda ute runt fotbollsplanerna i Dalarna. Detta gör mig oerhört bedrövad. Hot, våld och trakasserier är en vardag för domarna, som gör så gott de kan. Detta måste få ett slut! Mer kärlek, mindre hat! Jag själv har varit förskonad från dessa påhopp och sett ganska lite av det dessutom, men man hör ju saker varje vecka nu för tiden.

Egentligen är det konstigt att länet utbildar ca 250 stycken 7-manna domare i åldrarna 14-15 år varje säsong, för vem vill egentligen vara domare?

Att döma fotboll är en stor roll som många av dessa nyutbildade kan ha svårt att axla den första tiden. Men den som kanske dömer sin första match i karriären ska inte få höra ”Är du blind domar’n”, de ska få höra ”Va modig du är”. Precis som spelarna oftast får höra ”Bra försök” när de missar en passning.

Om vi ska få spelare, ledare och domare inom fotbollen krävs ett positivt förhållningssätt. Som fotbollsförälder måste man börja ta ansvar för sitt uppträdande, att publik gör sig skyldig till trakasserier är vedervärdigt. Så nästa gång du står och skriker på en domare, som missat något, försök och tänk dig in i den rollen och att få orden över sig.

Från och med nu är det dags för en attitydförändring, alla domare gör alltid så gott de kan. Ibland blir det många fel varje match, ibland inga alls, precis som för en spelare.

När man som ung domare kliver ut på planen för allra första gången är man inte så kaxig. Tänk dig själv att göra något du aldrig gjort förut och som involverar ett gäng människor som du ska få att hålla sams, det kan jag med erfarenhet säga inte är det lättaste alla gånger.

Fel kommer vi domare tyvärr alltid att göra, vi är människor precis som alla andra. Det vi måste försöka skapa tillsammans är ett bra förhållningssätt till varandra. De ska inte vara spelarna i ena ringhörnan mot domaren i den andra, utan domaren ska vara en del av familjen.

Dalarnas Fotbollsdomarklubb har nu startat ett mycket värdefullt mentorsprojekt där alla unga domare stöttas.

Stöttning i livet är oerhört värdefullt, vare sig man är på sin ordinarie arbetsplats, i skolan eller hemma. Att bli sedd är oerhört viktigt för dagens människor och så var det även för mig i starten av min karriär. Det var väl tur att man fick det stödet när man var en ung kille som dömde fotboll för att det verkade kul och för att tjäna en extra penning. Min pappa har alltid funnits där för mig och samtliga domare som dömt/dömer i Säter. De har stöttat i både med- och motgång. Detta har gjort att Säter år efter år efter år får fram nya domare och att jag själv är där jag är idag.

Nu bygger vi framtidens fotboll där kärlek, passion och glädje är byggstenar!

Text: Glenn Nyberg, FIFA Domare

Idrottsturism i Dalarna

Lotta-Magnusson-webtop

Sveriges ledande cykelparadis!

Förra veckan var Tillväxtverkets generaldirektör Gunilla Nordlöf på besök här i Dalarna. Syftet med besöket var att få en bild av besöksnäringsutvecklingen i Dalarna och jag hade förmånen att få berätta om det vi gör.

Så vad berättade jag? Jo, att företag, föreningar, organisationer och offentliga företrädare år 2009 enades om en gemensam vision, mål och strategi för att bedriva ett systematiskt utvecklingsarbete inom besöksnäringen i Dalarna.
Vårt mål är att skapa 3 miljoner nya kommersiella gästnätter mellan åren 2010 till 2020 vilket ger en omsättningsökning på drygt 2,2 miljarder kronor och skapar ca 2.200 nya årsarbeten.

För att uppnå detta måste vi ställa fler produkter på Dalahyllan i Sverigebutiken som är köpbara för både nationella och internationella besökare. Vi tror att gästen till Dalarna i framtiden måste komma utomlands ifrån i ännu högre grad än idag.

Redan idag kommer gäster till Dalarna för att vara aktiva på sin fritid. Som att åka utför och på längden, vandra, cykla och fiska. Naturen och kulturen är en stor råvara och här finns potential att utveckla ännu fler produkter.

Och så tog jag Biking Dalarna som ett exempel på hur vi tillsammans utvecklat en cykelprodukt som på bara några år gått från ett par tusen cyklister till förra årets 60.000 cykeldagar!!!

Idén till Biking Dalarna föddes i februari 2011 efter ett seminarium om utveckling av cross country cykling i 7Stanes i området Scottish Borders i södra Skottland. Cykelutvecklingen i Skottland låg långt före Sverige då. Talare på seminariet var Pete Laing kring mtb och cross country leder och Neen Kelly kring leisure cykelleder. Båda jobbade i 7Stanes området, men i olika organisationer, med uppdrag att arbeta med cykelutveckling. Framgången med 7Stanes är att cykelområdena ligger relativt samlade och erbjuder varierad cykling.

Inbjudan till seminariet skickades ut brett i Dalarna och drygt 60 personer kom för att lyssna. Efter seminariet dröjde sig ett 10-tal personer kvar och började diskutera om det skulle vara möjligt att här i Dalarna göra något liknande det 7Stanes gjort. De som stannade kvar vittnade om ett spirande intresse för att cykla i skogen även här i Sverige.

Vi hade möjlighet att erbjuda de som stannat kvar att åka på studiebesök till 7Stanes och i maj år 2011 gick den första resan. Väl hemkomna var de som åkt ännu mer eld och lågor över det de sett. En liten grupp träffades för att diskutera hur vi kunde fortsätta. Efter ett par möten kom gruppen fram till att genomföra en workshop med fler deltagare för att se om det gick att hitta en gemensam nämnare för ett ”Biking Dalarna”.

Workshopen hölls i september 2011. Nätverket Biking Dalarna var nu igång med gemensamma kriterier för utveckling av cross country cykling. 15 juni 2012 lanserades www.bikingdalarna.se och på den vägen är det.

Biking Dalarna vill vara Sveriges ledande cykelparadis! Målsättning är att leverera den bästa tänkbara cykelupplevelsen i Sverige.

Fakta:

  • Idag består Biking Dalarna av sju destinationer med ett eller flera cykelområden: Säfsen, Falun, Rättvik, Mora, Orsa, Malung-Sälen, Idre.
  • Biking Dalarna erbjuder cykling inom fyra olika områden: Cross country, leisure, downhill och road.
  • 940 km Cross Country leder som bjuder varierande cykling både i hög och låglänt terräng med varierande underlag. 
  • 1 anläggning inom downhill.
  • 12 uppmärkta leder på totalt 314 km Leisure cykling erbjuds på en blandning av grus- och skogsvägar på Här kombineras motion, sevärdheter och frisk luft i en skön mix. Flera av turerna passar hela familjen.
  • 10 leder på totalt 516km landsvägscykling där man kan uppleva och träna i en genuin dalabygd med milsvida vyer och vackert landskap.

Text: Lotta Magnusson, Länsturistchef, Region Dalarna

 

Idrottsrörelsens nya vision, vad betyder den för oss i Dalarna?

Tomas-Ringsby-Petersson-webtop

– Svensk idrott – världens bästa, nu behövs utbildning!

Om vi menar allvar med vår inriktning på idrott hela livet så handlar visionen om en massa saker. Den handlar även för oss i Dalarna om att för alla åldrar erbjuda den bästa verksamheten för just den åldern och den nivån. Och det handlar så klart om helt olika saker för ett tioårigt barn jämfört med en 25-årig elitidrottare.

Ryggraden i Svensk idrott så väl som inom Dalaidrotten är ledarna i våra ca 1 000 föreningarna runt om i länet. Nästan alla är ideella, det vill säga ägnar sig åt sitt idrottsledarskap helt utan ersättning på sin fritid. Oftast bygger de sitt ledarskap på egna erfarenheter av dels idrottande i ungdomen, dels föräldraskap. Den helt övervägande majoriteten gör ett helt fantastiskt jobb.

Om vi ska kunna nå vår vision, om Svensk idrott – världens bästa så krävs utbildning. Utbildning i idrottslig teknik men också inom andra områden som har betydelse för bra idrottsverksamhet. Det kan vara idrottsskador, kost och mental träning samt utbildning inom ”mjuka” områden såsom ledarskap och värdegrundfrågor. Medvetenheten om detta gör att vi i Sverige har en egen organisation studie- och utbildningsorganisation – SISU Idrottsutbildarna.

SISU Idrottsutbildarna har alltsedan sin födelse för snart 31 år sedan ständigt vuxit. Vi har vår egen SISU organisation i Dalarna. Förra året registrerades nästan 12 500 unika deltagare i upp emot 350 föreningar. Mycket av utbildningen är idrottsspecifik och tas fram i samverkan mellan SISU Idrottsutbildarna och förbunden. Men det finns också mycket som är gemensamt och där vi kan utnyttja de synergieffekter som den sammanhållna svenska idrottsrörelsen ger. Det gäller exempelvis den grundläggande barn- och ungdomsledarutbildningen Plattformen och Åldersanpassad fysisk träning.

SISU Idrottsutbildarnas verksamhet är inte begränsad till utbildning i strikt mening. En stor del av SISU-konsulenternas arbete består av att hjälpa föreningarna i att utvecklas. Det är en process där utbildning är en del, men lika viktiga är diskussionerna i styrelsen och bland ledarna.

I det skede Svensk idrott befinner sig just nu, med ett omfattande strategiskt utvecklingsarbete som innebär att många tunga stenar kommer att behöva vältas och många nya frön kommer att behöva sås, blir både utbildning och interna diskussioner extra viktiga. Vi kan inte längre nöja oss med att göra ”som vi alltid har gjort”. ”Så gjorde min tränare när jag var ung” håller inte som argument.

För att utvecklas krävs ny kunskap. Och en vilja och förmåga att med hjälp av ny kunskap skapa en verksamhet som attraherar idrottsutövare oavsett ambitionsnivå. Utveckling kan vara jobbig eftersom den ofta innehåller ett mått av osäkerhet och ifrågasättande. Därför kan föreningen behöva hjälp. – Den hjälpen kan SISU Idrottsutbildarna ge.

Text: Tomas Ringsby Petersson, ordförande
Dalarnas Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna

 

 

Våga börja sluta blunda

 

Ann-Louise– Föreningsidrotten utmanas
Att föreningsidrottens förutsättningar har förändrats är uppenbart för alla som är i närkontakt med den. Landets och länets idrottsföreningar är en brokig samling. Där finns allt från kommersiella elitföreningar till ideella breddföreningar. En del föreningar är livskraftiga och har en efterfrågad verksamhet. Andra inte. Men alla är en del av ett samhälle som präglas av mångfald och som styrs av individualism och valfrihet.

I början av 80-talet var Sverige fortfarande ett folkrörelseland. Idag brottas folkrörelserna med minskat antal medlemmar. Människors engagemang söker sig nya vägar i form av intresseorganisationer, virtuella gemenskaper och olika nätverk. Vi kan inte förutsäga framtiden, men vi kan välja att vara ödmjuka inför den och att våra vanor ändras över tid. Vi behöver också hjälpas åt att förstå hur olika drivkrafter i samhället är på väg att kraftfullt förändra förutsättningarna för föreningsidrotten.

Utvecklas eller avvecklas?
Merparten av länets och landets idrottsföreningar brottas med minskat antal medlemmar och dålig ekonomi. Nya kommersiella aktörer med bra anläggningar och mer resurser utmanar många föreningars verksamhet, arbetssätt och strukturer.

För att möta denna trend behöver vi ”börja sluta blunda” för att föreningsidrotten utmanas och istället försöka fånga de möjligheter som följer med nya beteendemönster och vanor. Oavsett hur livskraftig föreningens verksamhet är idag finns mycket att lära av de nya aktörerna. Inte minst när det gäller att utveckla nya träningsformer och aktiviteter utifrån människors behov och önskemål.

Om föreningsidrotten på allvar vill vara ett alternativ till de kommersiella aktörerna så behöver många föreningars verksamhet vitaliseras. Vi är inom idrottsrörelsen – som jag ser det – alltför fokuserade på barn- och ungdomsverksamhet. De allra flesta idrottsföreningarna har idag ingen verksamhet för unga vuxna och vuxna som inte vill tävla utan bara träna. Det har däremot många av de kommersiella aktörerna och trenden är sedan länge tydlig – vi är i allt högre grad beredda att betala för det som kan göra oss till en bättre version av oss själva.

För att devisen ”Idrott hela livet” ska bli verklighet behövs inte bara en mer kreativ, öppen och tolerant föreningskultur, utan också mer dynamiska sätt att leda och kommunicera med befintliga och potentiella medlemmar. Att kunna erbjuda det som efterfrågas och avveckla det som inte efterfrågas är en framgångsfaktor – i alla verksamheter.

Jag gör inte anspråk på att mitt sätt att se på saker och ting är det rätta. Men jag är övertygad om att vi inom idrottsrörelsen har mycket att vinna på att ”börja sluta blunda” för att föreningsidrotten utmanas. En bra början är göra plats på agendan för samtal om vad ”Framtidens förening” innehåller för möjligheter.

Text: Ann-Louise Skoglund, Verksamhetsutvecklare och coach

 

En stjärna säljer och media vill sälja

GunillaWikstrom-IMG_6717-webtopIdrott älskar media och media älskar idrott, ja tänk om det vore så lätt, men det är lite mer invecklat än så. Snarare är det väl så att idrotten behöver media och media behöver idrotten. Det finns individer som fullkomligt älskar att figurera i all sorts media. Men så finns det de som inte alls gillar mediabiten, men som ändå tvingas in i den världen för att överleva.

Ta till exempel längdstjärnan Charlotte Kalla med både medaljer i både OS och VM. Hon har svårt att hantera media i motgång, bättre i medgång. Och vi, media har svårt att hantera henne i motgång, lättare i medgång. Men hon måste – Sponsorer kräver och förbundet kräver, vi kräver och folket kräver. Själv vill hon helst kräkas på alla i vissa sammanhang.

Men hur ska vi då hantera varandra?

Det finns inga lätta svar, vi måste lära oss att förhålla oss till varandra på ett schysst sätt.

Framgång föder framgång och de som syns högt uppe i listorna är också de som får rubriker. Stora idrotter har också lättare att få uppmärksamhet än de små idrotterna. Egentligen borde det ju vara tvärt om.

De mindre idrotterna behöver ju självklart oss mer, men folket vill läsa om och höra om stjärnor, ju mindre stjärnor uttalar sig – ju mer växer intresset.

 Det är för de flesta mer intressant med ett uttalande från Zlatan under semestern än Tove Alexandersson efter ett VM-guld i skidorientering. Men de små idrotterna kan också få sin  storhetstid, men då måste någon eller några leverera om och om igen.

Vem brydde sig eller visste något om skidskytte innan Magda ”tog över” sporten – om tresteg innan Christian Olsson slog igenom eller sjukamp när Carolina Klüft dominerade. Dessa stjärnor gjorde bra resultat innan den stora massan fick upp ögonen för dem. Men när bra resultat upprepas skapas rubriker.

De mindre idrotterna behöver helt enkelt en superstjärna som levererar regelbundet för att media ska göra en regelbunden bevakning.

Visst görs nedslag i de mindre idrotterna då och då, men om ingen stjärna föds växt inte heller intresse från folket. Folket kräver framgång. Nästan jämt.

Men det finns förstås undantag.

Då tänker jag på Susanna Kallur och hennes återkomst till tävlingsarenan efter en lång skadeperiod. Aldrig har väl Team Sportia-Spelen i Falun haft så stor mediabevakning som när häckstjärna gjorde comeback för en dryg månad sedan, även om det är i ”fel” gren – så är alla där. Säg Sanna Kallur och alla jublar! Vi pratar dagligen om att ”dra trafik” till vår sajt – och få idrottare har så stor dragningskraft som Sanna.

En stjärna säljer och media vill sälja det är så det funkar.

Text: Gunilla Wikström, SVT

Varför sponsring och för vem?

Mats-Andersson-blogg

Som ägare och VD för ICA Supermarket i Slätta så har jag fått frågan om hur jag ser på ICA Supermarket Slättas tankar kring sponsring och olika insatser i vårt samhälle.

I den dagliga verksamheten så får vi ett antal av dessa frågor varje vecka. Det handlar om varor till diverse cuper, event, sammankomster.  Allt från pensionärsklubbens årsmöten, reflexväst på dagis till Skid-VM i Falun, dvs stora ytterligheter och stora skillnader på insatser.

Hur ska man då göra för att vara en del av allt detta?
Vi på ICA Supermarket Slätta har samlat ihop dessa beslut i påsen som handlar om ”Socialt Ansvar i ditt Närområde” ( CSR = Corporate Social Responsibility).

Hos oss har vi tre ledord som vi arbetar med inom CSR området:

  • Traditionell sponsring (banderollen, korven med bröd, kontantinsatser mm).
  • Att få människor att växa i sina roller utifrån sina egna förutsättningar. (Arbetsträning, praktik, funktionsnedsättning, utanförskap mm).
  • Våga ta ställning i viktiga samhällsfrågor som rör både lokalt och globalt. (Lokal mat, svenska produkters betydelse, näringslivsfrågor, eller samhällsfrågor av olika slag).

Det finns ett antal förutsättningar för att vara med och sponsra samhället av olika slag. Värderingar, engagemang, marknaden, med detta menar jag vilka värderingar står vi för?

  • Tycker vi ideellt arbete är viktigt?
  • Har jag/vi ett privat engagemang kring ovanstående?
  • Klarar vår ekonomi av allt detta?

Avgörande för alla som har ansvar för sin sponsorverksamhet är att man har en tydlig policy för detta. Jag tror att man ofta sponsrar med hjärtat och har egentligen ingen uppföljning eller mål med sin sponsring, ”vi kör väl samma upplägg som senast”. Här känner jag igen mig själv, trots att vi behöver låta våra ledord ta ut riktningen för vår sponsorverksamhet.

Jag tror att det i framtiden kommer att bli viktigt både för den som sponsrar men framförallt för den som har behov av sponsring, man behöver analysera sin verksamhet. Dels utifrån sina förutsättningar att få, men även för att kunna ge tillbaka på bästa sätt.

När det gäller ICA Supermarket Slättas förutsättningar så bör man ha diskuterat och tagit reda på våra ledord, värderingar. Dessutom ha en klar idé över hur vi tillsammans utifrån dessa kan hitta en modell där båda parter kan nå ut med sina respektive budskap, samt nå sina mål för vår sponsringsinsats. Det går inte bara ”att ge utan att få något tillbaka”. Här är uppföljning viktigt, inte bara låta året ta slut och sedan boka nytt möte för nya pengar, ex sätta på namnet på tröjor, en banderoll eller matchannons.

Detta är grunden för ICA Supermarket Slättas sponsorverksamhet. Utöver grunden är alla dessa underrubriker kring vad som skall vara ok utifrån fastlagda ledord inom CSR för oss på ICA Slätta samt för den som skall sponsras.

  • Föreningspolicys (har man detta med sig vid sponsorförfrågan?)
  • Lever man som man lär i föreningen? (efterlevs policyn?)
  • Används pengarna på rätt saker utifrån ”vad har vi bestämt gällande sponsorinsatsen/skall användas till osv?”
  • Har vi likvärdiga värderingar?
  • Osv

Avslutningsvis så har jag stor förståelse för att allt detta arbete inom föreningslivet eller andra ideella verksamheter har allt svårare att locka människor att göra det som krävs för en bra verksamhet, (styrelseledamöter, ledare, engagerade föräldrar osv) svensk idrottsrörelse bygger ju på allt detta.

Ska vi lyckas så bygger det på att så många som möjligt kan delta utifrån sina förutsättningar. Man får nog ”köra lite av att, alla ska med” om vi skall få någon topp! Vi är tyvärr inte fler än så i Sverige, däremot så har vi en god grund att stå på i våra ideella grundvärderingar samt goda möjligheter för utbildning inom idrottsrörelsen.

Möjligheterna är oändliga om vi tillsammans pratar/arbetar inom dessa frågor, både då som sponsorer och föreningslivet i allmänhet!

”Om vi fortsätter att göra som vi alltid har gjort, så kommer vi också att få det vi alltid har fått”. Våga förändra tillsammans för att nå ett steg till!

Text: Mats Andersson, ICA Supermarket Slätta Falun
.

Nej, det är inte förbjudet att tävla inom barnfotbollen!

 

IMG_3094-korr-webtopÅldersgränser för barns tävlingsdebut och idrott på barns villkor är något som debatterats i urminnes tider. Inom fotbollen har frågan varit ständigt aktuell sedan RF:s årsstämma 1995 antog ”Idrotten vill” – idrottsrörelsens idéprogram.

Som framgår av såväl Idrotten vill som vår egen inriktning för barn och ungdomsidrott ”Fotbollens spela, lek och lär”, ska idrott för barn bedrivas ur ett barnrättsperspektiv och följa FN:s konvention om barns rättigheter (Barnkonventionen). Med barnidrott avser vi i allmänhet idrott till och med tolv års ålder. För barn är tävlingen ett naturligt inslag i idrotten, liksom i leken. Betydelsen av tävlingsresultat i barnidrotten bör avdramatiseras och barn ska ges lika möjligheter att delta. Vi ska pröva alternativa tävlingsformer för barnen där de i stor utsträckning tävlar mot sig själva och sina egna resultat i stället för mot varandra.

Vad har då fotbollen gjort för att efterleva dessa riktlinjer? Ja, om du hade frågat mig för tio år sedan skulle jag säga, inte särskilt mycket. Fotbollen har inte varit bäst i klassen, långt därifrån. Frågar du mig idag så vill jag påstå att Svensk fotboll äntligen efter snart 20 år gått i mål i frågan, inte minst tack vare Dalarnas Fotbollförbund (DFF). Vi har trots vår relativt blygsamma position sett till storlek och representation i de högsta förbundsserierna, alltid varit en stark motor och pådrivare av förändring såväl lokalt som nationellt. DFF var efter beslut från medlemsföreningarna ett av de första distrikten i Sverige som avskaffade åldersindelade serier inom ungdomsfotbollen. Istället införde vi divisionsspel där ambition och färdighet ska styra val av serie istället för strikt ålder. Vi avskaffade även tidigt serietabeller samtidigt som vi införde förbud mot att utse segrare i cuper arrangerade av DFF eller medlemsförening, upp till och med elva års ålder.

Dalarnas Fotbollförbunds styrelse tyckte att detta var ett klokt beslut som borde vara en självklarhet i hela landet. Tyvärr är verkligheten inte så idag. Vårt uppdrag inom barnfotbollen är att jobba med utbildning och säkerställa att alla får vara med på sina villkor. Då kan det inte vara rimligt att man ska kunna åka över distriktsgränsen för att där kunna vinna pokaler, straffsparkstävlingar och ledarberömmelse när man är 10-11 år. Har dom inte förstått det får vi själva hjälpa till att plantera in denna övertygelse.

Diskussionerna utmynnade därför i en motion till Svenska FF att inte tillåta cup/seriesegrare upp t.o.m. 11 år – den nivå som vi själva har för tillfället. Svenska FF:s styrelse utredde förslaget som gick steget längre och föreslog att gränsen skulle sättas vid 12 år. I och för sig helt i linje med såväl Svenska FF:s som RF:s uttalade policy men vi tyckte ändå att 12 år (sista året i 7-mannafotbollen) kunde vara okej att tävla i under en övergångsperiod. Förslaget var ju ändå ganska drastiskt då det bara debatterats i 20 år….

Förslaget röstades igenom under Representantskapsmötet i november, vilket innebär att det från och med 2017 införs förbud mot serietabeller och/eller slutsegrare i cuper för barn t.o.m. 12 år. Ett beslut som väckte starka reaktioner och som fick stort utrymme i kvällspressen. Kända fotbollsprofiler uttalade sitt missnöje och påstod att det kommer att bli en massflykt från sporten nu när det blivit förbjudet att tävla inom fotbollen. Uttalanden som de givetvis fått helt om bakfoten. Det är klart att vi ska tävla, men varje enskild match ska vara en ny tävling. Målet är inte att nå kvarts-, semi- eller final. Målet är att utbilda våra barn i en trivsam miljö så att så många som möjligt fortsätter spela fotboll så länge så möjligt.

Grattis alla fotbollsklubbar i Dalarna till ett klokt beslut som definitivt satt avtryck och påverkat ungdomsfotbollen i hela Sverige! Vi har nu ett regelverk som ändrat tävlingsformen, som kommer att tona ner resultathetsen och samtidigt ge fler möjlighet att delta. Nu är det upp till alla föreningar, oss ledare och föräldrar att omsätta detta i praktiken.

Jag är själv ungdomsledare inom fotbollen för min äldsta son samt fotbollsförälder för min yngsta och tillbringar därför stora del av sommaren ute på någon fotbollsplan. Hör av er om det inte fungerar!

Pär-Jonsson-porträtt-980
Pär Jonsson
Ordförande Dalarnas Fotbollförbund

Det finns så många olika sätt att hitta fram till idrotten och troligtvis lika många att hitta tillbaka

Vansbrosimningen_Foto-Mickan-Palmqvist_blogg

Idrotten blir lätt en livslång kamrat, även om den byter skepnad och anpassar sig efter kropp och själ.
Själv började jag som så många andra ”knattar” att fascineras av bollen. Fotboll blev till bandy som blev till handboll och som idrottslärare till basket och innebandy. Ni känner säkert igen ”strutsyndromet” där allt ska testas och där nyfikenheten faktiskt ökar intresset att röra på sig. Idag är det mest bowling och golf för min del och bollen har blivit stor och tung alternativt liten och lätt men den fascinerar fortfarande. Ännu känns det som om man hela tiden utvecklas och att kroppen lär sig nytt.

Men det finns ju andra sätt att utvecklas genom idrotten. Föreningslivet öppnar ju upp en ny värld. Själv blev jag raskt en del av detta när jag som ung var med och startade en ny basketklubb där jag även med stor intensitet tränade två lag. Klubben växte fort och fångade många ungdomars intresse i en Stockholms invandrartäta förorter. Plötsligt såg jag tydligt hur idrott inte bara var bra för individen utan för hela samhället.

Som förälder får man en ny roll i idrottens underbara värld. Förutom att vara chaufför och materialvårdare blir man snabbt även en del av klubbarnas utveckling. Från att vara en duktig korvförsäljare till jul leder det lätt till en plats i styrelsen, för vid barnens uppväxande få ett hedersamt uppdrag som revisor eller att ingå i valberedningen. Som så många andra har även jag gjort denna resa genom föreningslivet och under alla år verkligen uppskattat att vara en del i det unika svenska föreningslivet.

Under de senaste åren har jag åter uppmärksammat en av idrottens alla viktiga funktioner i samhället. Denna gång som ”motor” för alla våra evenemang och event som erbjuds. Visst har man sett och hört om insatserna i alla tider och självklart har man även själv varit delaktig i många av de evenemang som idrottsrörelsen stått bakom. Som funktionär ser man ju till att några av Sveriges största besöksattraktioner lockar ännu fler tillresande. Här känner man sig självklart viktig och som en del av något större där fler ges möjlighet till nya upplevelser.
Mitt starkaste bidrag till detta har varit som funktionär vid Dalhallas sommarföreställningar. Allt från världsberömda soloframträdanden till opera och fyrverkerikonserter har lockat besökare att komma till Dalarna. Vid ett trettiotal av dessa event har man som medlem i ridklubben ideellt stöttat serveringen för att kunna erbjuda mat och dryck till mer än 4 000 personer under knappa 15 minuter.

Idrottens bidrag genom sitt föreningsliv är enormt betydelsefullt för svensk turism. Men inte bara betydelsefullt utan faktiskt även helt avgörande för att stora delar av besöksnäringen ska fungera. Med Dalarna som exempel så inser man hur otroligt viktigt föreningarnas delaktighet är. Stora event som Dansbandsveckan drivs fortfarande av ett antal ideella idrottsföreningar och Vansbrosimningen genomförs med hjälp av ett trettital idrotts- och kulturföreningar. Imponerande är ordet och de är långt ifrån ensamma. Dalaidrotten har räknat fram att minst ett femtiotal idrottsföreningar varje år genomför publika evenemang där de själva spelar en avgörande roll för att dessa lever vidare och utvecklas.

Idag är jag anställd av Dalaidrotten för att just driva ett projekt för att erbjuda fler möjlighet att utvecklas och lära sig mer om hur man driver event. Vi vet ju att föreningarna blir mer och mer beroende av denna intäktskälla och då är det viktigt att känna sig trygg i sina egna kunskaper och färdigheter på detta område.

Som projektledare för denna stora satsning – Eventkompetens – samordnar jag tillsammans med projektgruppen detta EU-stödda projekt i både Dalarna, Gävleborg och Värmland. Vår målsättning är att skapa bättre möjligheter till kompetensutveckling för de mer än 80 eventföretagen och de 150 ideella idrotts- och kulturföreningar som anmält intresse att delta projektet. Minst 30 olika kompetensområden kommer att erbjudas och vi räknar med att under tre år genomföra minst 100 kurser och seminarier i de tre länen.

Jag har alltså återförenats med idrotten ett antal gånger. Oavsett var jag har bott eller arbetat så har idrotten varit en möjlighet till kontakt och umgänge. Genom mitt nuvarande, arbete blir detta även mitt personliga sätt att betala tillbaka till alla de entusiaster som i sitt arbete eller på sin fritid engagerar sig för att stärka föreningslivet och därmed bidra med att skapa ett attraktivare Eventsverige. Vi ses på våra kurser och seminarier.

HansFrom-portratt
Text: Hans From, projektledare Eventkompetens
Vill du veta mer om Eventkompetens – besök hemsidan

Steroidproblematiken är sorgligt oprioriterad inte bara bland politiker utan olyckligtvis också hos folkhälsomyndigheten

Tommy-MobergFrågan om samhällsproblemet anabola androgena steroider (AAS) lyfts egentligen enbart fram då enskilda stora beslag av preparat hos yrkeskriminella organisationer och när brutala våldsdåd tydliggör allvaret kring steroider. Det har under åren bidragit till hårdare straffsatser, vilket i sin tur gjort området mer prioriterat och mer intressant för direkta polisiära insatser. Däremot är jag mer tveksam till huruvida våra politiker faktiskt prioriterar ämnet tillräckligt. Efter ett omtalat våldsbrott i Västerhaninge 2006 där en 12-årig flicka mördades och en 13-årig flicka, kamrat till den mördade 12-åringen, blev brutalt våldtagen av 12-åringens steroidmissbrukande styvfar gav den dåvarande regeringen i uppdrag åt Mobilisering mot narkotika (MOB) att ta sig an steroidproblematiken.

MOB som var tydligt operativt inriktat kunde därmed intervenera via rent konkreta insatser och utan långa och påfrestande utredningstider. Vid det maktskifte som följde ersatte den nya regeringen MOB med ANDT-rådet. De valde att arbeta på ett helt annorlunda sätt. Genom att helt enkelt delegera ut ansvaret för steroidproblemet till dåvarande Folkhälsoinstitutet, en aktör utan kompetens att hantera frågan, skapade ANDT-rådet ansvarsbefrielse åt sig själv, och således fick ”hjulet uppfinnas på nytt”. Olyckligtvis har vi ännu inte återhämtat oss från den ”tempoförlust” som förändringen medförde, vilket återspeglas inte minst i den brist på fungerande behandling för missbrukare av anabola steroider som är synnerligen generande för Sverige.

En strukturerad behandling för steroidmissbrukare som inkluderar en fungerande vårdkedja med psykosocial behandling finns idag enbart i Göteborg och i Örebro. I båda städerna har man under flera år byggt upp kompetensen och verksamheterna fungerar hyggligt väl. Endokrinologi, beroendevård, somatisk sjukvård, psykiatri och socialtjänst är självklara komponenter i vårdkedjan, och mottagande enhet ansvarar för att vården erbjuds som helhet. Arbetet riktas mot såväl hälso- och sjukvården, skolhälsovården, socialtjänsten och kriminalvården. Under åren har också nya patienter ”remitterats” till specialistmottagningarna i Göteborg och i Örebro från just de verksamheterna. Hundratals patienter har blivit omhändertagna på de respektive orterna.

Detta är naturligtvis otillräckligt. I andra delar av landet går det inte att erhålla hjälp vid steroidmissbruk. I Stockholm är den hjälp som erbjuds tydligt inriktad på en medicinsk diskurs, vilket är glädjande, men de psykosociala inslagen i behandlingen är dessvärre direkt eftersatta. Det är närmast obegripligt att Sverige inte satsar mer på området, då vi vet vilket lidande det medför, vilka risker AAS kan medföra också för tredje man och vilka kostnader samhället har för missbrukare som inte är i behandling.

Svensk sjukvård måste tillskansa sig ett ökat självförtroende att faktiskt ”våga” behandla steroidmissbruk. Man ställer inte ens frågan till patienter trots att de kan visa upp en ”urtypisk” allvarlig bieffekt av sitt missbruk av könshormoner. Det kan bero på okunskap, men inte sällan tror jag att det handlar om att man inte är beredd att höra svaret. Det behövs ett ökat samarbete mellan bland annat sjukvård, socialtjänst och psykiatri, och de ”vattentäta” skott som orsakar samarbetssvårigheter måste brytas ner.

Kompetens kring behandling finns inom landet – inte minst via vår ”Nationella expertgrupp mot anabola androgena steroider” som vi startade redan 1999. Behandlare och forskare som träffas regelbundet och utbyter erfarenheter i syfte att ytterligare höja kompetensen, skapa förutsättningar för en fungerande rehabilitering och bereda vägen för varandras initiativ är en unik resurs som beklagligtvis inte tas tillvara.

Utan fungerande behandling av AAS-missbruk missar man dessutom en enkel möjlighet att utveckla nya metoder för screening, vilket är ett eftersatt område som också innebär att vi så här långt generellt har en dålig kunskap om det faktiska antalet AAS-missbrukare som finns i vårt land.

Dåvarande folkhälsoinstitutets uppskattning att det finns cirka 10 000 missbrukare av AAS är en grav underdrift. Med tanke på omfattningen av preparat i de beslag som tull och polis genomfört under senare år, beslagtagna ”kundregister” vid dessa tillslag och erfarenhet från samtal till Dopingjouren menar jag att siffran kan nå upp till mellan 50- och 100 000 användare. I stor utsträckning handlar det dessutom om ett omfattande injektionsmissbruk (intramuskulära injektioner). AAS kan därmed vara det största missbruket efter alkohol i vårt land, och därmed också det största injektionsmissbruket.

Text: Tommy Moberg

Tommy Moberg
Socionom som 1990 var en av de första i landet som kom att arbeta i behandling med missbrukare av anabola steroider. Han har också medverkat i diskussionerna kring utvecklingen av Resurscentrum för hormonmissbrukare i Göteborg, och finns med i den tvärvetenskapliga forskargrupp som där fokuserat på AAS-missbrukets konsekvenser.

Därutöver handleder och utbildar Tommy på högskola, inom skola, socialtjänst, sjukvård, rättsväsendet m.m. i Sverige, Norge och Danmark. Tommy Moberg är också medförfattare till böckerna ”Mandom, mod och morske män” från 2006 (Se recension Svensk Idrottsmedicin nr 4-08) ”Anabola androgena steroider” från 2008. (Se recension i Barnläkaren nr. 6/2008) “I huvet på en steroidanvändare” från 2014, han fick motta Ren idrotts pris 2007 och blev utnämnd till årets förebyggare 2014 av CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning). Tommy arbetar dessutom tillsammans med stiftelsen Sportfront i Göteborg i direkt preventionsarbete riktat till idrottsungdomar och skolelever. www.sportfront.se

Håller du på med ett integrationsprojekt eller håller du på med idrott?

IMG_2970-webtop

Under flera veckor har familjen varit på flykt. Det enda de fick med sig var varsin väska. De har åkt buss, de har vandrat, de har sovit i tält och under öppen himmel. De har trotsat Medelhavets vågor och de har fortsatt vandra, slutligen har de fått åka tåg genom hela Europa. Nu sitter familjen på ett asylboende utanför Borlänge. Det gamla livet har de bakom sig. Det nya ligger framför dem. Barnen vaknar på morgonen. Frågorna hopar sig: Hur ska det nya landet lära känna dem? Hur ska det nya landet kunna dra fördel av dem? Hur ska människorna i det nya landet få möjlighet att träffa dem?

Inledningen är fiktiv. Men frågorna hur det nya landet ska få möjlighet att träffa dem, lära känna dem, få ut det bästa av dem, finns där, oavsett varifrån de kommer och om de faktiskt har bott här en längre tid eller inte.

Politikerna letar efter en fungerande, hållbar integrationspolitik. För att hitta den fungerande politiken söker man efter områden där det verkar fungera. Ett sådant område är idrotten. Idrotten är, enligt forskaten Tomas Peterson, en av de viktigaste sociala miljöerna för första- och andragenerationens invandrare och det finns krav och förhoppningar att idrotten ska bidra till en lyckad integration. Den är också paradox för å ena sidan är idrotten global och därför en viktig del i integrationen och å andra sidan kan man inom idrotten framhäva nationella identiteter och kulturer, som forskaren Coakley skriver om. Men ändå fungerar det ofta. Det finns forskning som visar att när invandrare kommer till ett lag finns potential att utveckla spelsystemet och stärka klubben. Idrotten blir också en plats där man känner trygghet och delaktighet. Eftersom de flesta idrotter har internationella regelsystem och återfinns över hela världen hittar individer från olika länder, nationaliteter, religioner etc. en gemenskap.

Det finns många exempel på hur idrotten har integrerat. Frågan är också vad integration är. När ett lag uppstår i ett land och utifrån en etnicitet som har invandrat till landet, som till exempel Assyrianska FF eller Dalkurd. Är det integration eller kallas det något annat? Är Somalia bandy ett integrationsprojekt eller krävs det att det ska vara s.k etniska svenskar med i laget för att det ska gå under definitionen integration? När Patrik Nilsson, fotbollstränare i Arvidsjaur, ringde och frågade om någon av killarna på asylboendet ville spela fotboll så blev det succé och idag finns det spelare från olika nationella bakgrunder. Är det ett integrationsprojekt?

Det spelar ingen roll vad definitionen är. Frågan är, ska vi idrotta tillsammans? Frågan är också hur. Det är bra med dessa projekt som skapar mycket PR som till exempel Somalia bandy. Det kanske inte är det största integrationsprojektet som finns, men strålkastarljuset har skapat förståelse, inspiration och möjligheter. Det stora jobbet kommer dock att behöva göras i det tysta. Vi behöver hitta hållbara lösningar och en naturlig integration. I framtiden ska vi inte behöva fundera på om det är integrationsprojekt utan att det bara är idrott.

Att ta det första steget och hitta mötesplatserna är den största utmaningen. Att idrotta den minsta. Vi behöver hitta mötesplatser som passar och är tillgängliga för alla. Den lättaste utmaningen är att nå fram till de unga pojkarna. Den stora utmaningen är flickorna. En lyckad integration bör dessutom inbegripa alla åldrar. Alla kanske inte måste idrotta, men alla som vill ska kunna vara med.

Måste allt anpassas efter de nya svenskarna? Det är väl nästan skandal att det finns badhus som har speciella tider för kvinnor, eftersom islam förespråkar segregation mellan män och kvinnor.

Eller är det skandal? Det visar sig ju att det även finns svenska kvinnor som förespråkar separata tider för kvinnor. Och om vi vänder på kuttingen. När de muslimska kvinnorna går dit på sin tid så är det utan männen. Hit kommer också de svenska kvinnorna. Detta är inte segregation, detta är en integrationsarena och om integrationsarbetet fungerar kommer den inte att vara nödvändig i det längre perspektivet.

Ett lyckat integrationsprojekt vet inte om att det är ett integrationsprojekt
Det mest hållbara integrationsarbetet kommer att vara, tror jag, integrationsfenomen som vi inte vet är integrationsarbete utan som bara uppkommer. Där idrotten bara är en naturlig källa. Min egen sport är backhoppning. I slutet av maj var jag på en tävling i Sollentuna. Det var 28 tävlande. Åldrarna var från 5 till 60 år med fokus på yngre ungdomar, både pojkar och flickor. När jag stod i en av backarna insåg jag plötsligt att det pratades olika språk. Till slut hade jag räknat ihop till 6 modersmål. De flesta av modersmålen återfanns i klubbarna i Fagersta och Sollentuna och där håller de inte på med något integrationsprojekt. De bara idrottar!

Marit Nybelius
Text: Marit Nybelius, universitetsadjunkt i Idrott- och hälsovetenskap, Högskolan Dalarna
Doktorand inom idrottsvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning (kommunikation), Malmö högskola